Den 23 mars, i tät dimma med mindre än 100 meters sikt går vi för radar in bland 1000-tals båtar i den stora marinan Almerimar. Denna marina erbjuder goda rabatter för vinterliggare, och priset och närheten till flygplatserna i Malaga och Alicante gör att den blivit populär bland övervintrande seglare som här bokat en plats från oktober till och med mars. Här får vi omedelbart efter att vi förtöjt en invitation till den ”Skandinaviska Klubbens” veckomöte på en lokal bar. Varje torsdag träffas skandinaviska vinterliggande seglare för utbyte av skvaller, böcker och tidningar och några nya ansikten är ju naturligtvis spännande.
I Almerimar träffar vi på en gammal bekant – Destiny från Limhamn med Bengt Månsson ombord. Sist vi sågs var i november i portugisiska Sines där våra vägar skildes åt. Destiny har legat i Almerimar under hela vintern medan Bengt och Hang rest hem, både till Sverige och till Hangs hemland Vietnam. Nu hade Bengt återvänt ensam för att förbereda båten inför våren och det blev ett glatt återseende. Eftersom påsken stod för dörren passade vi på att invitera Bengt till påskmiddag ombord på Eilean. Minsann hade vi inte en liten burk sill till förrätten också!
Vi blev kvar i Almerimar längre än vi tänkt oss då vädret var litet blåsigt och jag hjälpte Bengt med att torrsätta Destiny som behövde ny omgång bottenfärg. Som tack för hjälpen bjöds vi sedan på en förnämlig krogmiddag av Bengt.
Men Almerimar har sina begränsningar i längden då orten inte är en stad i egentlig mening utan bara består av en jättemarina med några hotell och semesteranläggningar. Utanför bebyggelsen tog plaståkrarna vid igen.
Så när vinden tillfälligt avtog passade vi på att förflytta oss den korta biten till Aguadulce, inte långt från Almeria.
Även om Aguadulce var en ganska ful och charmlös håla hade orten i alla fall fördelen av att vara en mindre stad där spanjorer faktiskt bor. Men marinan var av det sedvanliga Medelhavssnittet, kringgärdad av barer och restauranger och med en koloni av bofasta båtmänniskor, huvudsakligen engelsmän. Här träffade vi det svenska paret Arne och Maud som under vintrarna i flera år bott ombord i hamnen. De hade den stora vänligheten att med sin bil erbjuda oss skjuts till grannortens stora köpcentrum.
I Aguadulce stannade vi i flera dagar och väntade in bättre väder då vi tänkte oss att göra ett långben, klara av ytterligare en trist bit av kusten och gå direkt till Cartagena, en sträcka på 130 sjömil.