Nästa morgon kastade vi loss redan kl 05.00 i beckmörker för att fånga gynnsam ström. Här börjar det inte ljusna förrän vid sex, halv sju. Vi hade i princip ingen vind under hela etappen och blåste det lite så var det förstås rakt emot. Det var en lugn och trivsam tur, speciellt när molnen skingrades. Kusten mellan Deauville och St Vaast är ju den som efter D-day och kriget fick namnet Invasionskusten, d v s Sword Beach, Juno Beach, Gold Beach, Omaha Beach och Utah Beach. Utanför Gold Beach finns fortfarande rester av den s k Mulberry Harbour, den stora portabla hamnen med kajer och vågbrytare som transporterades över engelska kanalen och byggdes upp på den franska sidan under några få dagar. Tyvärr gick den inte att se från havet men vi kommer senare att titta lite närmare på detta bisarra krigsmonument från landsidan. På eftermiddagen, efter nära elva timmar till havs, kan vi angöra St Vaast och i kikaren se en båt för ankare i viken utanför hamnen, som är misstänkt lik Helga. Vackrare båt ser man sällan, så hon är lätt att identifiera. Vi hade fått ett trevligt välkomst-sms där vi inbjöds till middag då Christer äntrat en fiskebåt på redden och luggat av fiskarna pinfärsk slätvar. Ytterligare ett sms sa att Helgas fendrar var ute, vi var välkomna att lägga oss längs med Helga. Så trevligt att träffa klubbkompisar så här långt hemifrån! Vi utbytte sammanfattningar av vad som hänt under våra seglatser i Helgas sittbrunn innan vi begav oss in i hamn för att skaffa oss en hygglig plats.
- Sanna