13/5 - 21/5.
Så ger vi oss ut på Rhône, denna mäktiga och breda flod som har sina källor i de Schweiziska alperna och som i årtusenden utgjort handelsled, gränsflod och slagfält i sitt flöde ner mot Medelhavet.
Ända fram till mitten av 1900-talet hade Rhône ett grundmurat dåligt rykte som sjöfartsled. Strömmen var ofta våldsam, förrädiska sandbankar flyttade ideligen på sig och vid snösmältning och kraftiga regn svämmade floden över sina breddar och förde med sig stora trän och annan bråte som var till hinder för fartygstrafiken.
Men under 1930-talet påbörjade Franska regeringen ett gigantiskt projekt där Rhône skulle tämjas, till gagn för både sjöfarten och Frankrikes energiförsörjning. Arbetet avslutades först 1980 med 12 stora kraftverks-dammar som dels gav hela 13000 GWh el per år (16 % av Frankrikes elbehov) och som också jämnade ut flödet i floden. Varje damm kringgås av en grävd kanalsträcka och en stor sluss med måtten 195 x 12 meter för att leda förbi sjöfarten.
Men trots att Rhône idag anses vara tämjd och farbar för åtminstone större fartyg och pråmar året runt kan strömmen ändå vara stark, särskilt under vårmånaderna. Vi hade från flera håll blivit avrådda från att försöka gå motströms för tidigt på året, fram till april kan man räkna med 5 knop eller mer och så sent som i maj kan strömmen fortfarande vara i starkaste laget. Men vi närmade oss ju mitten av maj och trots att vintern varit snörik i alperna hoppades vi att den värsta strömmen avtagit.
Så det var med en viss spänning vi kastade loss från Arles och stävade norrut. Hur stark kommer strömmen att vara, och vad kan vi räkna med för fart över grund? Strömmens hastighet varierar kraftigt från plats till plats på floden. Där den är smal ökar strömmen, likaså ökar den i svängarnas ytterspår. På sådana ställen var den oftast tre knop och ibland mer. Men där floden flyter ut i breda partier och om vi dessutom går litet vid sidan av djuprännan kunde den vara så låg som drygt en knop. Så med en marschfart på sju knop genom vatten kunde vi räkna med att hålla fem knop i snitt över grund – vilket visade sig stämma över hela Rhônes sträckning.
Fem knop, förresten! Nu är vi inne på floder och kanaler och då blir man automatiskt landkrabba! Här existerar inte begrepp som knop, sjömil eller styrbord! Istället talar man i alla kartor och på skyltar om höger, vänster, km och km/h! Så med andra ord gjorde vi i snitt 9 km/h över grund på Rhône.
Efter några timmars gång i hårda (12-15 m/s) medvinden, där en förvånansvärt krabb och hög sjö bygger upp var det så dags för första slussen. En enorm betongbarriär sträcker sig tvärs över floden och på dess ena sida ser man slussportarna. Vi anropar slussen över VHF och får på franska beskedet att vi kan gå in om några minuter, när trafikljusen slår om till grönt. Och snart glider en enorm vattendrypande port rakt upp ur vattnet, högt ovanför oss, och vi kan köra under den, (vi påminns osökt om att det var fransmännen uppfann giljotinen...) in i den gigantiska slusskammaren. Slussarna på Rhône klarar fartyg på 195 x 12 meter och den här gången skall lyftas hela 16 meter i ett enda svep.
Vi är ganska nervösa när vi kör in vår första sluss, för vi har ingen aning om hur dessa enorma slussar är ordnade. Vi vet bara att det finns flytande pollare, som följer med vattennivån upp och därmed skall vi slippa klättra upp för slussväggen (blotta tanken...). Däremot vet vi inte hur tätt det är mellan pollarna, om man kan förtöja mot valfri sida i slussen, hur turbulent vattnet blir i kammaren när det släpps in, och inte heller hur stressade slussvakterna är, om vi får god tid på oss att förtöja eller inte. Så vi har tagit det säkra för det osäkra och i god tid riggat Eileans bägge sidor med fendrar, fenderplankor och dubbla lååånga för- och akterlinor. Vi är så förberedda kan vara inför alla eventualiteter.
När vi sakta glider in i slussen ser vi lyckligtvis fritt kan välja sida, men att det är långt, mer än 50 meter mellan pollarna. Samtidigt går en förinspelad kvinnoröst igång över högtalarsystemet och bränner av en lång text som ekar i minst 110 dB mellan slussväggarna. Det enda vi kunde urskilja var att språket sannolikt var franska... Vi blir naturligtvis stressade – i det ekande bullret vi kunde omöjligt höra vad vi själva ropade till varandra och nog hade väl rösten ett budskap av vikt, men vad?
Vi försöker nu fånga en pollare med en akterlina och sedan sakta köra framåt och mata ut den linan så att vi kan fånga nästa pollare, 50 meter bort, med förlinan. Sedan borde vi kunna ligga rätt tryggt mellan pollarna med dessa linor spända. Men det hela kompliceras av att den sydliga kulingen blåser hårt rakt in i slusskammaren, porten är ju fortfarande öppen, och vill hela tiden vrida båten tvärs. Nu blandar sig slussvakten i leken och ger oss order över högtalaren att omedelbart sätta på oss flytvästar. Jag vill förtöja båten först, men se det går inte! Plötsligt är fransmännen väldigt ofranska, flytvästarna skall på, nu! Sådana är reglerna. Sedan kan vi förtöja. Så det blir ganska rörigt när flytvästarna skall grävas fram samtidigt som Eilean vill driva sin egen väg. Men så småningom, efter en massa körande fram och tillbaka får vi på oss västarna och ligger till sist på plats mellan spända linor för- och akteröver. Då först stängs porten bakom oss och hela slusskammaren blir en spegelblank bassäng som det hade varit en barnlek att förtöja i...
Och så börjar denna gigantiska sluss fyllas med enorma mängder vatten för att lyfta lilla oss 16 meter. Faktiskt går det åt hela 37.500 kubikmeter vatten! Och själva fyllandet blir till ett rent anti-klimax! Vattnet släpps in genom en mängd öppningar i slussens botten och vi lyfts så snällt, så snällt, man anar knappt en endaste virvel i vattnet och på mindre än 10 minuter är vi uppe. Så allt stök med dubbla långa linor och körandet mellan pollarna var helt i onödan!
Hädanefter förtöjer vi med två hårt spända linor, en från vår midskeppsknap, den andra från vår akterknap till en och samma pollare. Den hamnar något akter om tvärs och vi ligger stilla och fint. De få gånger Eilean vill vrida sig väl mycket kör vi ett ögonblick med bogpropellern. Och vi kan inte låta bli att tänka – det hade räckt med ett fotokopierat papper med några få rader om flytvästar, pollare och turbulens och vi hade kunnat klara den första slussen på halva tiden – inte minst till kanalbolagets glädje.
Snart sticker vi upp huvudena ovanför slusskanten och kan blicka ut över landskapet. Vi kastar loss ur slussen och kör först ut på den grävda, kilometerlånga kanal som går förbi alla kraftverksanläggningar men är snart tillbaks i själva floden igen.
Rhône flyter igenom ett mycket vackert landskap där vinodlingarna klättrar uppför sluttningarna ovanför floden. Här odlas ju de berömda och goda Côtes du Rhône-vinerna. Överallt på klipptopparna syns slottsruiner och gamla befästningsanläggningar, ofta med en gammal, grå by runt sig. Ibland är slotten så många så att man ser flera samtidigt som med sina grå murverk och hotfulla torn bistert blickar mot varandra och ut över Rhône. Man kan undra vad det var för medeltida furstar och krigsherrar som byggde dem och hela tiden levde med varandras hot. Det verkar som det funnits en tid då varenda by låg i fejd med sina grannar.
Med jämna mellanrum är det dags att slussa igen, men nu när vi funnit ett bra system att förtöja på går det väldigt smidigt. Sanna, som är vårt franska språkrör, ropar upp slussen på VHF när vi närmar oss, och oftast får vi slussa mer eller mindre omedelbart, någon enstaka gång tillsammans med en pråm eller ett mindre fartyg. Lyfthöjden ligger oftast mellan 12 och 16 meter per sluss, utom vid Donzére-Mondragon. Vid denna vackra flodsträcka, där Rhône skär igenom en brant och hög klyfta lyfter slussen oss hela 23 meter. Vi kändes oss verkligen pyttesmå när vi ensamma glider in i den enorma, ekande slusskammaren!
När de enorma, välvda slussportarna sänks, får vi en märklig, nästan sakral känsla. Det är som att vara i en marin katedral och i ögonblicket när slussportarnas gnissel upphör och vattnet släpps på, infinner sig en tystnad i detta gigantiska rum som verkligen ”hörs ”. När vi långsamt glider uppåt tittar vi på varandra och ler lite fån-lyckligt. Det var verkligen en upplevelse! (Sannas anm.)
Vi möter inte särskilt mycket trafik, en och annat pråmsläp, ofta av påskjutartypen, där en liten knuff-bogserbåt skjuter pråmar framför sig. Dessa ekipage kan ibland bestå av upp till fyra pråmar som är parvis sammankopplade. En och annan fritidsbåt möter vi också, men de är förvånansvärt få, och seglarna med masten på däck är lätt räknade. Sedan får man inte glömma att nämna de enormt stora hotellbåtarna, eller kryssningspråmarna. Dessa är futuristiskt designade skapelser som gör flerdagarskryssningar i floden, och stannar vid intressanta platser.
Men trots den ringa trafiken kräver resan uppför Rhône ändå en viss uppmärksamhet. Dels gäller det att uppmärksamma den sparsamma utprickningen, som består av röd- eller grönvitrandiga pålar. Till skillnad från vanliga utsjöprickar står dessa pålar på grundet, inte vid sidan om. Det innebär att pålen skall passeras på vederbörligt avstånd, hur stort är inte alltid självklart. Ofta markerar dessutom dessa pålar s.k. ”groynes” (vi har inte funnit en svensk översättning på detta engelska uttryck) som är ett slags barriärer av sten eller järnpålar som ligger några decimeter under vattnet och har som uppgift att styra vattenströmmarna och därigenom förhindra igenslamning av farleden. Dessa groynes sträcker sig oftast från land långt ut till flera meter djupt vatten och att köra in i en sådan kan sluta riktigt illa. Men flodkartorna tycks stämma väl när det gäller placeringen av pålarna och de är flera meter höga och syns tydligt.
Obehagligare och svårare att upptäcka är all bråte som flyter nedför floden med strömmen, allt ifrån grenar och trästumpar till hela trän eller grova stockar. De grova stockarna, som kan vara 2-3 m långa och upp till 50 cm i diameter är värst, de är ofta vattendränkta och flyter djupt. Slår propellerbladen in i en sådan finns det nog ingen propeller kvar efteråt...
Ljuset och småvågor kan ibland göra det svårt att upptäcka allt skräp, och när floden flyter rak och bred är det frestande att slappna av litet, särskilt när autopiloten styr. Några ordentliga smällar mot skrovet har vi fått, men inget som verkar ha gett några skador. Däremot fick sig bogpropellern en smäll i en sluss, det sade ”pang” och vi tror att ena propellern är skadad då den låter mystiskt och är litet svagare än vanligt.
Den del av Rhône som vi gick, en sträcka på 269 km och 11 slussar mellan Arles och Lyon klarade vi av på 10 dagar. Vi stannade naturligtvis ett par dagar i Avignon. Denna vackra, gamla stad med sin mäktiga stadsmur, sitt påvepalats, medeltidsbebyggelse och sin omsjungna raserade bro har så mycket vackert att erbjuda. Här ligger man fint vid en kaj mitt inne i staden, på en lugn flodarm utan annan trafik än en och annan restaurangbåt.
Avignon är, som många andra städer vi besökt, förstås värd mycket mer uppmärksamhet än den vi gav staden under de två dagar vi var där. Den grundades som handelsplats redan av de gamla grekerna och är fortfarande centrum för handeln med allt det vin som produceras i området. Genom att ha hyst nio av kristenhetens överhuvuden under 1300-taletblev staden Frankrikes kulturella centrum, där konst och vetenskap blomstrade. Hit till ett av de rikaste hoven i Europa på denna tid, lockades horder av furstar, biskopar och andra dignitärer, författare, poeter och konstnärer samt diverse lycksökare, rövare och andra skurkar. Alla ville de på ett eller annat sätt få (eller ta) del av de påvliga rikedomarna. Petrarca skrev att denna överbefolkade, av pesten hemsökta, påvliga tillflyktsort var ”en rännsten där hela universums avskräde hade samlats”. På den tiden måste det ha varit enormt spännande att gå runt och turista här. Det är det ju fortfarande, men på ett annat sätt. När man tröttnat på alla dessa gamla palats, kyrkor och kloster kan man gå på ett av stadens fina muséer (speciellt Musée Calvet) eller med fördel gå och glo i alla små och chica affärer. Här finns det mesta man kan önska sig. (Sannas anm.)
Den andra större staden vi stannade vid ett par dagar var Valance. Inte för att den hade något särskilt sevärt att erbjuda, utan för att vädret var blåsigt och regnigt och vi var i behov av landström och vatten till båten då tvättmaskinen behövde köras. Dessutom hade motorgångstimmarna samlat på sig och det var hög tid för byte av olja och filter i både motor och backslag. Ett slabbigt och oinspirerande jobb som tar större delen av en dag.
I övrigt fick vi ta natthamn på de ställen där möjligheten gavs. För just goda förtöjningsplatser är det ont om på Rhône, eller egentligen i alla franska inlandsfarvatten, som vi så småningom kommer att erfara. På Rhône är det svårt, eller omöjligt att ankra, den starka strömmen gör att flodbottnen är hård och det är svårt att få fäste, och i de få biflöden som finns är det ofta för grunt. De flesta mindre städer och byar som ligger längs floden har inte heller begripit att det finns något som heter båtturism. Hur många vackra platser och goda bunkringsmöjligheter att spendera pengar i tvingades vi inte att fara förbi, bara för att det var omöjligt att förtöja.
Det är förvånansvärt att inte köpmännen, restaurangägarna och stadens turistråd inte går samman och lägger ut enkel pontonbrygga för passerande båtar. Istället finns bara gamla stenkajer, många av dem i trappform eller starkt lutande där möjligtvis pråmar kan förtöja och där djupet ofta är otillräckligt. Nu fick vi istället läsa i guideböckerna om orter som Vienne eller Tournon och se butikerna och sevärdheterna på avstånd när vi passerade förbi. Men inte besöka dem. Några undantag fanns dock, t.ex den lilla obeskrivligt charmiga byn St. Etienne des Sorts eller La Roche-de-Glun där man lagt ut fina pontonbryggor, visserligen utan vare sig el eller vatten men med informationstavlor om sevärdheter och inköpsmöjligheter.