Mesta tiden ägnar vi dock åt att förbereda oss för byte av besättning. Det är nämligen så att jag ska göra ett kort besök på fem dagar i Fosterlandet för att gå på dop.
Här märker jag att vi faktiskt inte berättat om att jag har blivit moster igen. Den första mars nedkom min syster Anna med en liten Astrid Karolina medan vi satt och häckade i ösregn i Marocko. Jag blev mycket stolt då jag erbjöds äran att bli gudmor åt Lilla Prinsessan.
Dop skulle det bli den 12 juni och då är det ju bra om gudmor infinner sig. Morfar stod för transportkostnaderna, vilket vi var mycket tacksamma för. Gunnar fick dock stanna kvar, eftersom det är svårt att hitta en plats där man kan lämna en båt obevakad en vecka.
Samtidigt ska Gunnars syster Marit och svåger Viesturs komma ner och segla kanaler i tio dagar.
Jag skulle flyga hem den tionde juni från Beauvais utanför Paris. Samtidigt skulle Marit och Viesturs lägligt nog komma med samma plan jag skulle ta tillbaka till Stockholm. Vi bestämde därför att hyra en bil för transport till och från flygplatsen i stället för att alla skulle trassla med tåg och en eventuell övernattning på hotell. (Här fick vi vänligt nog hjälp av slussvakten Emanuel, som hämtade upp Gunnar i sin bil och körde runt honom till de olika biluthyrarna och hjälpte till med välbehövlig tolkning. Detta kallar vi VNF-service!)
Det är drygt 30 mil att köra till lågprisflygplatsen Beauvais och eftersom vi ska trassla oss förbi Paris tar vi det säkra före det osäkra och startar tidigt. Planet ska gå kvart i tre och vi sitter i bilen före halv åtta. Tur var det, för det är sannerligen inte svårt att köra fel på de franska vägarna, speciellt när man närmar sig Paris.
Beauvais är sannerligen sinnebilden av en lågprisflyglats, Skavsta är rena lyxen i jämförelse.
Flygplatsen ser ut som ett antal olika, förvuxna byggfuttar som planlöst är hopfogade med varandra. Vi kan i alla fall njuta av goda baguetter i solen på kafeterians uteservering innan det är dags att pussa på Gunnar, säga à bientôt och gå genom passkontrollen.
Strax innan boarding tror jag att Armageddon är här då plötsligt hela hallen skakar och fladdrar i ett fruktansvärt oljud som vore det jordbävning och orkan samtidigt! Alla vi som är här för första gången klamrar oss skräckslagna fast vid pelare eller de få stolar som tack och lov är fastskruvade i golvet. Den osannolikt månghövdade personalstyrka som skulle se till att vi rätt personer kom ombord på rätt sätt (Jag räknar faktiskt till nio stycken vid vår gate!) ler lite urskuldande och håller hårt över sina hattar och i sina många och skrynkliga papper. Det är då jag ser att vänthallen vi befinner oss i bara består av ett slags partytält i plast som är fastnitat vid de inte heller så stadiga buggfuttarna, och att det bara var ett plan som landade vid den närmsta landningsbanan. Herregud, det kändes som planet körde rakt igenom hallen!
Väl ombord gick allt som det skulle och det kändes mycket konstigt att snart vara hemma igen. Att flyga är egentligen ett konstigt sätt att resa. Sinnena hinner liksom inte med. Jag såg i alla fall mycket fram emot att se Klanen igen, speciellt dess färskaste medlem och tackade i tanken bröderna Wright och gänget för denna möjlighet. Jag skickade också en tacksam tanke till Viesturs och Marit som så generöst lät mig förfoga över deras nya bil under mitt besök. Kul att köra bil igen och slippa de överfulla bussarna till Stockholm.
Jag landade på svensk mark vid femtiden i någon sorts halvskymning och fullkomligt hällregn. Så typiskt…
Det var jättehärligt att se familj och de få vänner jag hann med att träffa. Jag hyste in mig hos min syster Anna och hennes Jens och barnen, och det var särskilt trevligt att bekanta mig med Klanens senaste medlem, Astrid, som jag ju inte sett tidigare. Lilla Prinsessan är en ovanligt gosig liten människa, som alltid är glad. Det är ju ett smart drag att be barnlösa moster att bli gudmor, tänk vad jag ska skämma bort henne när jag kommer hem! Här finns massor av barnakärlek att ta av. Storebror Axel hade blivit stor och förde nu oavbrutna och välartikulerade samtal och är så söt att man vill käka upp honom. Vi kom glädjande nog genast bra överens, trots att han efter min långa frånvaro glömt min existens.
Själva dopet avlöpte enligt ritningarna och jag läste mina hemsnickrade ord till mitt gudbarn utan att göra bort mig. Inte helt utan stolthet fick jag till och med berömmande ord både av präst och familj. Jag är nu stolt gudmor till världens goaste lilla systerdotter, enligt konstens alla regler!
Jag gjorde också ett besök på skolan på självaste avslutningsdagen. Jag kom rätt sent på eftermiddagen – jag vet ju vilket stress det brukar vara denna dag – så det var inte många kvar utom vaktis och skolledningen. Mycket trevligt att se vapendragarna Elisabeth, Anna-Lena och Urban igen. Jag blev uppdaterad om det viktigaste som hänt under året och vi skissade på vad jag ska göra när jag kommer tillbaka i höst.
Under resan har jag nämligen sagt upp min tjänst som biträdande rektor. Det kom väl inte som någon direkt överraskning att jag är trött på administration och att jag insett att jag i grund och botten inte är en ledartyp. Jag saknar ”verkstadsgolvet” och har bestämt mig för att till nästa höst gå specialpedagogutbildningen. (Ska verkligen bli härligt att sätta sig själv i skolbänken igen!) Fram till dess ska jag jobba som lärare på skolan och har sagt ja till en ”slask-tjänst”, d v s en tjänst som består av lite blandad kompott som ofta måste till för att tjänstefördelningen ska gå ihop. Till min stora fasa ska jag, åtminstone enligt första utkastet till tjänstefördelning, bland annat agera hjälplärare i FRANSKA!!!! Herrejisses! Nåja, jag ska jobba med den utmärkta läraren i franska, till lika fransosen, Wandrille och vi ska nog hitta på något vettigt. Han vet precis hur usel min franska är... Nåja, jag vet att mycket hinner ändras innan det nya läsåret börjar igen. Det kändes i alla fall skönt att få detta avklarat och slippa oroa mig för vad jag ska göra i framtiden.