Så kommer vi nästa dag till St. Dizier, där vi kan förtöja längs med en djup och fin kaj, mitt i staden, plötsligt i litet mulnare och svalare väder. Här möts vi av beskedet att vi inte kommer att kunna nå Vitry Le Francois dagen efter, kanalen läcker mellan två slussar!
Det är tydligen ganska vanligt att kanaler börja läcka, särskilt om den ligger högre än omgivande landskap. För att reparera tömmer man den läckande sektionen mellan två slussar på vatten och tätar kanalbottnen, i varje fall i Göta kanal använder man sig av blålera. Så vi blir kvar i St. Dizier i två dagar och inväntar Sanna och Anita här istället. St. Dizier är ingen höjdpunkt precis. Staden skadades svårt under sista kriget och är i ärlighetens namn ganska ful och trist. Man skryter med två saker, Case traktorer och Miko glass. Tja, alltid något...
Så, sent på kvällen den 15 juni kommer tåget med Sanna och Anita, och det blir ett kärt återseende. Maja är numer en upptagen ung kvinna och anländer inte förrän om ett par veckor tillsammans med pojkvän Erik. Anita har jag inte sett på nästan 6 månader och hon har vuxit på längden! Sanna hade inte vuxit lika mycket, men å andra sidan hade det bara gått 5 dagar sedan sist. Under en sen middag med kallskuret och vin pratas det mycket, dels om Sannas korta gästspel i Fosterlandet, men mest får Anita berätta om vad som hänt under den långa tid vi varit skilda åt.
Nästa dag tittar solen fram igen och vi ger oss iväg då vi fått beskedet att kanalen är hel igen. Nu är vi på sluttampen av Canal de la Marne a la Saône, innan kvällen skall vi ha hunnit till Vitry Le Francois där den slutar. I Vitry Le Francois måste man välja mellan att fortsätta på Canal Láteral a la Marne, som vi skall göra, eller ta av mot öster och Canal de la Marne au Rhin. Men då hamnar man så småningom i Tyskland...
Den sista etappen av Canal de la Marne a la Saône är ganska trist, då den är helt spikrak, kilometer efter kilometer. På bägge sidor kantas den av ändlösa fält och monotoniteten avbryts endast av slussar med några kilometers mellanrum. Vi möter ganska många pråmar, de har liksom vi tvingats att vänta i två dagar. Men nu fungerar mötena fint. Vår taktik är att försöka möta dem omedelbart ovanför en sluss, där det är litet djupare och de inte fått upp farten ännu. Där prövar vi försiktigt oss fram till en riktigt mjuk och geggig dybank som helst sticker ut litet från kanalens styrbordsbank. Mycket vattenväxter utanför en vassrugge brukar vara ett bra tecken. När vi hittat ett bra ställe backar vi en bit och tar sats in i dyn, nästan parallellt med banken. På så sätt sitter Eilean ordentligt fast, utan att aktern sticker för långt ut och pråmarna kan passera oss på ett betryggande avstånd av en meter eller så. När pråmen är förbi är det bara att lägga i backen och ge full gas och inom några ögonblick är vi loss och kan fortsätta vår färd.