... att bjuda in sig själv till vår salong, med båt och allt.
Bagenkop är en ganska stor hamn, med en större ytterhamn/färjeterminal där sjögången obehindrat går in, och flera mindre, skyddade bassänger innanför. I den hårda vinden fylls hamnen snabbt upp med båtar som söker skydd och däribland kommer flera stora segelskutor som går i chartertrafik. Sent en dag, när det blåser som värst kommer en stor stålskonare in i ytterhamnen. Skonaren är uppskattningsvis 20 m lång plus ett enormt bogspröt på 7-8 meter. Hon väger säkert sina modiga 50 ton eller mer. Med sitt stora vindfång och svaga motor klarar inte skonaren att vända upp mot vinden i ytterhamnen för att gå till en lämplig förtöjningsplats utan driver sakta, trots full back i maskin, ner mot kajen i lä. Man lägger ut ett ankare för att med hjälp av detta försöka vrida runt skonaren, men till ingen nytta. Ankaret draggar och skonaren lägger sig bara tvärs vinden och fortsätter att driva ner mot lä. Nu hotar den istället att med sitt långa bogspröt spetsa en annan skuta som redan ligger förtöjd! Läget blir kritiskt, kajerna fylls av förväntansfulla åskådare, och när bara ett par meter återstår mellan fartygen lyckas man sjösätta en större utombordarförsedd gummibåt och med vrålande motorer och hysteriska kommandorop lyckas man förhindra en kollision med bara någon meter till godo. Med en duns som känns i hela kajen landar slutligen skonaren mot kajens lastbilsdäck. Där ligger den sedan och hugger och dunsar i sjögången. Klotfendrar på nästan en meter i diameter blir lövtunna när skonaren för varje våg kastas mot kajen. Med tanke på skonarens ålder och tveksamma skick är läget kritiskt, all övermålad rost kan nog inte klara denna brutala behandling en längre tid! För att göra en lång historia kort reder dock gott sjömanskap så småningom ut situationen. Med hjälp av långa spring, spel och klokt användande av maskinen samt gummibåten lyckas man så småningom förhala skutan till en mer skyddad kaj.
Dagen efter styr ytterligare en båt in mot hamnen. Denna gång är det en 40-fots, fräsig X-yachts under full, orevad stor. I vind som pendlar runt 16 m/s skjuter hon med en vådlig gipp in som en kanonkula i hamnen i säkert 7-8 knop. De skall väl i lugn och ro ta ner storseglet i ytterhamnens sjölä och fortsätta längre in för motor som alla andra – tror vi. Men nej, med oförminskad fart fortsätter de rakt in genom den smala öppningen in i nästa, väldigt, väldigt trånga hamnbassäng där vi ligger! Är skepparen galen? Har han fått bommen i huvudet och är otillräknelig? Med forsande bogsvall svischar han förbi vår babordssida på ett avstånd på någon meter och kastar sedan upp båten mot vind med siktet inställt på kajen i lovart. Med stävankaret dunsar de hårt i kajen, studsar ut igen och innan de fått en lina klar i land börjar de dejsa ner mot oss, fortfarande med det vilt fladdrande storseglet uppe! Nu börjar jag osökt fundera på vad som egentligen stod i vårt försäkringsbrev… Med hjälp av att backa full fart med motorn tar båten ytterligare fart, med den spetsiga aktern före rakt mot oss och jag blir desperat, här hjälper inga fendrar i världen! I sista sekunden har båten dock fått upp farten såpass att de backandes kan gira henne ur vindögat och ta ett krysslag utåt igen, och efter ytterligare ett snabbt slag fräser de förbi oss på nytt, för att sedan göra om samma manöver! Den här gången går det bättre och de når lovartskajen där de blir hängande med en lina i land och fladdrande storsegel! Skepparen var inte ett dugg galen, däremot en man med nerver av stål och stort seglingskunnande! När de så småningom fått ner storseglet som uppenbarligen kommit i beknip kunde de under ordnade former flytta båten och förtöja henne ordentligt. Vilken mardröm, att i kuling dundra in i en trång lähamn och inse att storseglet inte går att få ner!
Till alla som undrat hur vi skall klara 18 månader utan TV, vem behöver dokusåpor när verkligheten bjuder på spänning och underhållning av högsta klass!?