Seine ”aval” 15/7 – 29/7. Vi sliter oss loss från Paris köttgrytor och börjar ta oss mot havet igen.

15/7 – 20/7.

Så, efter sju dagar i det pampiga och vackra Paris där hettan börjar bli besvärande kastar vi loss och går nedför Seine, mot havet. Även om den första delen, genom västra Paris förstäder och industriområden inte var särskilt vackra blev omgivningarna snart förvånansvärt tilltalande där floden slingrar sig genom ståtliga villaområden och lummiga och vackra grönområden. Redan efter ett par timmars gång förlorar man känslan av att vara nära en storstad. Mot kvällen närmar vi oss Bougival och en av de förtöjningsplatser som Jean- Pierre på Maloya rekommenderat oss. Hettan är vid det här laget enorm, och när vi förtöjt vid en i och för sig bra kaj håller vi på att kvävas! Bara 10 meter från båten har byn placerat en större soptunna som naturligtvis är smetfull. Men inte nog med det, runt tunnan ligger ett 10-tal fulla sopsäckar, förmodligen rester från nationaldagsfirandet. Och alla dessa sopor stinker i hettan, ja, de stinker något alldeles gudomligt! När vi dessutom ser en stor och fet svartbrun råtta rota bland soporna tappar vi fullkomligt lusten. Så vi tar helt resolut och flyttar upp båten 50 meter i lovart, där vi hamnar mitt under landsvägsbron. Trots bullret från bilarna föredrar vi att ligga där eftersom vi både ligger svalt och skönt helt i skugga - och slipper lukten.

Någon gång under dagen hade jag fått något skräp, eller flygfä i mitt högra öga, något som sedan hade irriterat ögat hela dagen. När jag vaknar nästa dag är irritationen inte bättre, snarare sämre – det kliar och känns som om jag har grus i ögat och ögat vill gärna tåras, särskilt när det blåser.

Hursomhelst så fortsätter i vi den enorma hettan. Nu, nedströms från Paris inbjuder inte Seine längre till några bad, snarare tvärtom. Vattnet börjar se riktigt äckligt ut med tanke på allt skräp som flyter omkring i forma av flaskor, påsar, förpackningar, kondomer... När vi på eftermiddagen närmar oss den lilla staden Meulan, där det enligt Jean-Pierre skall finnas en bra ”Halte Fluviale” i en liten bi-arm av Seine går vi in och kikar.

Och mycket riktigt, efter ett par trånga passager kommer vi fram till en liten 15 meter lång ponton vid den lummiga stadsparken, och delvis i skugga. Pontonen är utrustad med el och vatten och vi beslutar oss för att stanna, inte bara resten av dagen utan även nästa dag. Tanken var att mitt öga, som under dagen blivit sämre skulle må bra av att vila från blåst och för mycket sol. Så vi tar oss två slödagar där vi mest ligger i skuggan och läser – hettan inbjuder inte direkt till något annat. Vi blir också inbjudna på fika ombord på en irländsk flodmotorbåt ” Aquarelle” som Mike och Rosaleen själva byggt och nu stolta reser runt i bland Europas floder och kanaler.

Vi återgäldar vårt besök med att bjuda på vin i vår sittbrunn i den relativa svalkan efter solnedgången.

När vi slutligen ger oss av från Meulan måndagen den 18 juli är ögat riktigt dåligt. Det är rött, svider, kliar och rinner och på hornhinnan har det bildats något som liknar en blåsa. Särskilt att vistas utomhus är jobbigt, och dagsetappen blir inte så lång, vi stannar i staden Limay där vi i mulnande väder går till ett apotek. Apotekare kikar på ögat och ger mig en liten flaska med antibiotika-ögondroppar och beskedet att om 3-6 dagar skall det bli bra.

Vi går vidare från Limay på en allt ödsligare flod, bara avbruten av någon sluss ibland och mindre byar vi passerar. Annars består landskapet mest av lövskogsklädda åsar eller låga berg och en och annan sömnig by vid flodstranden. Men som vanligt saknar de flesta byar tilläggsmöjligheter för fritidsbåtar. Förvånansvärt ofta finns ens inga spår av vare sig kajer eller förtöjningspålar lämpade för pråmtrafik trots att de grå stenbyarna verkar vara uråldriga. Man får känslan av att trots sina lägen längs Seines stränder har många byar inte utnyttjat floden för kommunikation. Märkligt. Man ser också många slott, eller snarare, oftast ser man bara murarna som kringgärdar de stora egendomarna, och bakom murkrönen och parkgrönskan ser man koppartaken och skorstenspiporna sticka upp.

Men vi har tur igen i att vi finner en minimal pontonbrygga vid den lilla byn Muids och kan ligga bra för natten. Vi tar en lång promenad runt Muids, som ståtar med ett sommarstängt bageri och en liten post-livsmedelsbutik-kiosk-bar-tobak-tidningsaffär. Även här finns ett slott som man kan se glimtar av om man kikar in genom de stängda gallergrindarna som verkar vara enda infarten till den i övrigt muromgärdade egendomen.

Vädret har långsamt blivit sämre, och när vi nästa dag ger oss av är det blåsigt och mulet. Även om det inte regnar verkar det hänga i luften. Vi hade räknat med att stanna för natten i Vernon, där man lätt kan ta sig några kilometer till Giverny och Monets berömda trädgårdar. Men som vanligt sätter bristen på förtöjningsplatser P för våra planer. Den enda kajen djup nog för oss är ockuperad av en stor flod-hotell-kryssningsbåt. Den närliggande marinan har som vanligt för grunt vatten, bara knappa 1,6 meter.

Så vi får skippa Monet och hans trädgårdar (Sanna sörjer stort) och drar vidare och tröstar oss med att om några timmar är vi i Les Andelys och där finner man de ståtliga ruinerna av Chateau Gaillard – Richard Lejonhjärtas slott som stod färdigt år 1197. Detta otroligt gedigna slottsbygge skulle antagligen stått intakt än idag, om inte den franske kungen Henrik den IV beordrat att det skulle förstöras år1603. Detta ville vi ju förstås titta närmare på.

Här skulle vi minsann få en förtöjningsplats, tänkte vi. Dels finns där en kaj som Jean-Pierre rekommenderat, och han verkar veta vad han talar om. Sedan visar vår flodguide att det dessutom finns en Port de Plaisance med el och vatten i en liten hamnbassäng. När vi kommer fram till Les Andelys, där imponerande klippor reser sig över Seine med Richard Lejonhjärtas slott på toppen, inspekterar vi först marinan. Men redan på håll ser vi att den är tom förutom några små rodd- och motorbåtar. En skylt vid inloppet upplyser om ett maxdjup 0,80 meter!

Då provar vi kajen Jean-Pierre rekommenderat. Men tyvärr svek han oss här. Han är ju motorbåtsman och har nog svårt att inse hur djupt 1,8 meter verkligen är. Trots flera försök går vi ideligen på grund när vi har någon meter kvar till kajen. Här, där floden strömmar snabbt är inte botten mjuk utan stenig, så vi kan inte tvinga in oss, särskilt inte när stora pråmar passerar nära och drar upp svall. Så det återstår bara att skippa Les Andelys – också- och fortsätta ned till Poses. Vid Poses ligger sista slussen, och med andra ord sista chansen att förtöja på ett civiliserat sätt. Nedanför Poses är Seine tidvattenspåverkat och möjliga förtöjningsplatser ännu svårare att finna.

Men Poses skall i alla fall ha många förtöjningsalternativ, både enligt Jean-Pierre och flodguiden. Och i alla värsta fall finns ju slussens väntkaj eller till och med ankringsmöjligheter då floden här har många armar och mellan dem ligger öar.

När vi slutligen anländer till Poses är det ganska sent och det har börjat blåsa rejält. Först provar vi vid den kaj som Jean-Pierre föreslaget – och smäller i hård botten. För grunt! Vi provar på ett annat ställe. Samma sak. Så vi går mot slussen och dess väntkaj – som till stor del är upptagen av stora pråmsläp som kommer och går. Det kändes inte som någon vidare natthamn. Då provar vi en brygga som vi såg någon kilometer uppströms och som en gång varit en gästhamn. Samma sak – bang i stenbotten! Nu börjar vi bli desperata och tänker att vi som sista utväg skall ankra i så gott vind och strömlä vi nu kan finna. På väg mot en tänkt ankarplats ser vi plötsligt en ledig bit stenkaj vi tidigare missat. Trots att jag är ganska övertygad om att vi även här kommer att slå i botten försöker vi – och flyter in, med fören helt inkörd i en hängpils grenverk. Skönt!

Själva Poses bestod av flodkajen och en enda gata som löpte parallellt med denna. Här hade man klämt in husen tätt, tätt med små gårdar på utrymmet mellan kajen och bygatan. Byn var verkligen söt med ett kombinerat mairie och skolhus och många av boningshusen (eller snarare de små gårdarna, för alla bestod av en bostadsdel och en del där djur och redskap tidigare förvarades) såg ut ha åtskilliga sekler på nacken. Alla hus såg otroligt välputsade ut och vi undrade hur en sån här lite ort kunde vara så välmående. Byn gav ett otroligt sömnigt intryck och den enda lilla affären/bageriet var sommarstängd. Det fanns en söt liten restaurang som vi hade tänkt besöka, men på kvällen var G:s öga dåligt, så vi stannade ombord. (Sannas anm.)