...och höjdrädsla blir en avgörande faktor vid valet av natthamn! Resten av natten är lugn, helt utan vind, och när det första ljuset kommer kan man ana höga berg bakom grå, disiga moln framför oss. Vi har kommit till ett gråmulet Spanien där regnet hänger i luften!
Från L’AberWrac’h har vi gått 393 sjömil under 54 timmar, i stort sett oavbrutet för motor. Perkins, old chap! We owe you a pint – again!
Eftersom Olles flyg från Bilbao till Stockholm går först om tre dagar tänker vi oss att vidga våra vyer och låta honom se litet mer av Baskien. Vi går därför till en mindre ort, Castro Urdiales, 8 mil väst om Bilbao för att ta natthamn och fira med Tapas och en flaska Rioja. Castro Urdiales är en mindre stad som vackert klättrar längs branterna ovanför hamnen. Den yttre hamnen är fylld med fiskebåtar som ligger i rader mellan bojar på redden. Först försöker vi gå in i den lilla innerhamnen, men den visar sig vara trång och helt fylld av lokala fiskebåtar. Alternativet är att antingen lägga sig för ankar i ytterhamnen eller förtöja längs med den yttre hamnpirens insida.
Att ankra kändes inte bra, dels var det ont om plats, dels var nog botten full med kättingar som håller fiskebåtarnas bojar på plats så risken att aldrig få upp ankaret igen var uppenbar. Så insidan piren återstod. När vi väl lagt till och fått hjälp att ta emot förtöjningslinorna av några spanjorer insåg vi att vistelsen i Castro Urdiales nog skulle bli ganska tråkig upplevelse för både Olle och mig – vi skulle nämligen aldrig komma iland.
Piren var ungefär 8 meter hög, och skulle vid lågvatten bli över 10 meter! Det enda sättet att ta sig upp var på en fastmurad, rostig gammal sjögräsbevuxen stege där flera steg rostat bort. Både Olle och jag var helt överens – vi klättrar inte! Sanna däremot visade ett imponerande dödsförakt, hon var redan uppe och konverserade med spanjorerna!
När vi dessutom ser hur ojämn pirens sida är, med utstickande stenblock så blev platsen alltmer oattraktiv. Att ligga och åka upp och ner 5 meter med tidvattnet, dunsa mot den skrovliga kajen med dyningen som smiter in i hamnen, och dessutom varje gång behöva tömma 3 stadiga whisky för att döva dödsskräcken inför upp- eller nerklättringarna var inte tilltalande. Så vi biter i det sura äpplet, kastar loss och går till Bilbao istället.
Där uppe på kajen i Castro Urdiales träffar jag på en gentleman som hittills är den ende som direkt känt igen vår båt som en Moody. Heder åt denne spanske man! De var för övrigt enormt trevliga här, de hjälpte till med förtöjningar och kom med goda råd. De uttryckte stor entusiasm över vår fina båt och att vi kommit ända från Sverige. Det är f ö de enda, hittills, som faktiskt visat något direkt intresse inför detta faktum. Precis nu, när jag i Portosin Marina sitter i sittbrunnen med datorn i knäet och kommenterar det Gunnar har skrivit, kommer det förbi en sprillans ny Beneteau med ett gäng medelålders spanjorer ombord. Kapten får syn på vår akterspegel och utbrister med ljudlig stämma: ” Hörrni, se! Den där båten kommer ända från Sverige! Se, Det står ’Estocolmo’ ! Vad gör de här? Hur fan har dom kommit hit?! Övriga på båten ser lite generade ut. De besvarar i alla fall inte min vinkning...(Sannas anm.)