Klockan halv åtta på morgonen lämnade vi söt- och brackvattnet bakom oss och gled ut på den spegelblanka floden Elbe, mot Nordsjön. Nu börjar nya äventyr där tidvattnet kommer att styra våra liv i hög grad. Framför oss har vi dessutom den ogästvänliga, svårnavigerade och riskabla sträckan förbi de Frisiska öarna. De Frisiska öarna sträcker sig som ett pärlband från danska Esbjerg i norr ända ner till Den Helder i Holland. Öarna består av sand, är ytterst låga och ligger ungefär 5 sjömil från kusten. Vattnen innanför öarna kan bara befaras vid högvatten av grundgående båtar och torrläggs i stort sett helt vid ebb. Utanför öarna sträcker sig grunda sandbankar flera mil ut i havet och de flyttar sig hela tiden med strömmarna. Längs hela sträckan finns bara ett fåtal hamnar djupa nog för en segelbåt vid ebb, och i stort ingen som går att segla in i vid hård pålandsvind. Det är alla seglares mardröm att bli överraskad av hårt väder utanför denna kust. Då gäller bara en sak, att ta sig ut från kusten, så långt ut på Nordsjön det bara går.
När man konsulterar lokala seglare och olika seglingsbeskrivningar över området avråder man bestämt att segla nära kusten och framför allt att angöra någon hamn i pålandsvindar över 8 m/s. Den måttliga sjögången som blir vid den vinden är nog för att skapa svåra brott över sandbankarna långt ut till havs när vågorna möter de starka tidvattensströmmarna och situationen blir snabbt farlig för en seglare. Man brukar hävda att dessa är de riskablaste vattnen i hela Europa.
Det är i dessa vatten handlingen i äventyrsklassiken ’Sandbankarnas gåta’ av Erskine Childers utspelar sig.
Som om det inte vore nog så har man också besväret med den oerhört intensiva fartygstrafiken som går längre ut till havs. Här går i stort sett alla fartyg som skall in till jättehamnarna i Hamburg och Bremen eller vidare till Skandinavien eller Östersjön. Fartygen går i speciella leder som kallas ’TSS’, Traffic Separation Schemes. Dessa övervakas kontinuerligt av trafikledare med radar. Mindre fartyg och seglare får under inga omständigheter komma närmare dessa leder än en sjömil, och får bara korsa dem i vissa områden, och då bara i rät vinkel.
Men inga av dessa otäckheter kunde anas när vi gled ut på Elbe i nästan bleke och bara ett fåtal fartyg i sikte. Med ebben och solen i ryggen gjorde vi snart över 10 knop när vi passerade sandbankar med slöande sälar ut mot Elbemynningen och Cuxhaven. Sträckan var avverkad på rekordtid. Att gira in i det trånga hamninloppet till Cuxhavens Yacht Club var dock en obehaglig upplevelse när vi med den starka strömmen i sidan sveptes i sidled med närmare 5 knop samtidigt som vi gjorde 7 framåt! Vi höll helt enkelt på att missa hamninloppet och svepas ut till havs och endast med hjälp av full gas på motorn lyckade vi ta oss in. Segelbåtar med svagare motorer lever farligt här! Vi förtöjde i ett soligt och varmt Cuxhaven och sträckte njutningsfullt ut oss på däck – vår första riktigt fina dag. Och som en bekräftelse på att vi kommit en bit på väg från hemmavattnen dyker en meterlång ungsäl upp bara ett par meter bort! Helt orädd simmar den bredvid oss inne bland båtarna, dyker ibland men visar sig snart igen.