Testosteronstinnt båtfäktande på Merkermeer och intressant museum i Enkhuizen. 3-6/9.

Under den här resan genom Holland beslutar vi oss för att strunta i Amsterdam. Vi tillbringade ju några dagar där förra sommaren och nu känns det som att vi bör snabba på, vi har ju begränsat med tid kvar. Så efter att ha lämnat Haarlem går vi vidare, förbi Amsterdam och lägger oss för ankar för natten utanför byn Marken i Markermeer, en del av innanhavet IJselmeer. Vi hade redan tidigare beslutat oss för att försöka stanna någon dag i Enkhuizen, detta gamla samhälle som en gång varit en betydande utsjöhamn vid havsviken Zuiderzee. När Zuiderzee på 1930-talet snördes av med dammar och blev till sötvattenshavet IJselmeer tappade Enkhuizen mycket av sin forna betydelse.

Från ankringsplatsen vid Marken fick vi en fin kryssbog över Merkermeer och gjorde god fart på en stadig kurs mot dammen och den sluss som avskiljer Merkermeer från IJselmeer. Efter att tag observerar vi hur en till en bostad ombyggd 30 meter lång pråm långsamt kommer ikapp oss och tycks ha en skärande kurs. Men eftersom vi går för segel och pråmen dessutom utan tvekan är ett upphinnande fartyg behåller vi vår kurs och utgår från att pråmen så småningom girar något, för att gå akter om oss. Som bostadspråm betraktar vi den även som nöjesfartyg som inte seglar för brödfödan och här ute på öppet vatten är den inte på något vis hämmad av sitt djupgående eller storlek.

Men inte väjer den! Istället närmar den sig alltmer och snart är vi i en situation där pråmen avger en lång signal – flytta på er annars prejar vi er! Vår enda möjlighet att undgå kollision är att tvärt kasta om ratten och gira babord mer än 90 grader. Med nöd och näppe går vi akter om den segelbåt på vår läsida vi just seglar om. En båt, mot vilken vi är väjningsskyldiga. Jag uttrycker min frustration och ilska mot den hänsynslöse pråmskepparen genom att gestikulera med armarna och göra en ”uppgivenhetsgest” och samtidigt ruska på huvudet. Vilket jag inte skulle gjort! För pråmskepparens svar blir att han sticker huvudet ur sin hytt och gör den klassiska gesten med långfingret! Då rinner sinnet på mig! Kan han vara oförskämd, kan jag betala med samma mynt! Jag reser mig upp, vänder ryggen mot honom och gör en ännu mer oförskämd, provocerande och förödmjukande gest. (Ja, jag vet att ni är nyfikna, men jag tänker inte berätta vad jag gjorde...) Den gesten kunde pråmskepparen inte överträffa, istället visar han att pråmen trots allt går att manövrera– om han bara vill! För han vrider om sin ratt och med full fart framåt sätter han kursen rakt mot vår styrbordssida samtidigt som han gapar och skriker otidigheter! Vi kunde bara undgå att bli klyvna på mitten genom att snabbt starta motorn och med full gas sno förbi hans för med bara ett par meter tillgodo! Lyckligtvis upprepar han inte sitt ramningsförsök, om inte annat insåg han väl att det är lönlöst att försöka, då vår manövreringsförmåga är så oerhört mycket bättre än hans, dels kanske han också förstod att det skulle se lite illa ut att jaga oss inför ögonen på 100-tals landsmän som utnyttjade det fina söndagsvädret och seglade runt på Merkermeer. Så gapandes något om ”....go home” fortsätter han sin gamla kurs och vi kan så småningom stänga av motorn och göra det samma – ganska chockade.

Nu kommer naturligtvis Sanna kommentera det jag skrivit och tala om män, prestige, adrenalin, upptrappning, provokation och liknande tjejiga klokheter. Och visst, på ett vis har hon har rätt, hade vi utan vidare väjt undan och låtit honom gå vidare på sin kurs hade vi sluppit upptrappningen till något som kunde ha slutat illa. Men jag blir förbannad på en sådan typ som tror sig stå över alla regler och förnuft och dessutom anser sig ha rätten att vara oförskämd mot dem som dristar sig till att protestera mot hans egensinniga framfart.

I Enkhuizen som vi anlände till sent på eftermiddagen blev vi väl mottagna och anvisade plats av hamnkaptenen som kom ut och mötte oss i en liten motorbåt. Besöket i Enkhuizen hade vi planerat sedan länge, dels för att staden i sig lär vara sevärd, dels för att i Enkhuizen finns ett stort museum, ett slags hembygdsmuseum med utställningar som handlade om Hollands historia och den ständiga kampen mot havet. Här finns avdelningar som beskrev och visade tekniken kring invallningen av land och kampen mot ständiga översvämningar. Dessutom har man byggt upp en hel by av hus som flyttats från olika delar av landet för att kunna bygga upp ett fiske- och hamnsamhälle, komplett med kyrka och allt som det såg ut innan Zuiderzee på 1930-talet vallats in och blivit sötvattenshavet IJselmeer. Man kommer osökt att tänka på Skansen, med sina ”flyttade” hus och miljöer. Men skillnaden är avsevärd, det hela är så mycket mer trovärdigt gjort och verksamheterna är i minsta detalj välbevarade. Vad sägs om en fungerande ångtvättinrättning där man fortfarande tvättar kläder med en pysande och stånkande ångmaskin som driver ett antal ålderdomliga tvättmaskiner med piskande läderremmar från takmonterade axlar – ungefär som i inslaget Tomtens Verkstad från Kalle Ankas jul – inget för moderna tiders skyddsombud. Fascinerande att se!

Tyvärr anlände vi till Enkhuizen en söndag, och vår guideboks uppgifter om att museet skulle vara öppet även på måndagar visade sig vara felaktiga. Men vi tyckte att museet skulle vara så intressant att vi gjorde oss en slödag i Enkhuizen på måndagen och tog oss en heldag på museet på tisdagen, vilket vi inte ångrar.