Tillbaks till Frieslands charmiga kanaler. 7-10/9.

Från Enkhuizen är det knappt 20 sjömil tvärs över IJselmeer till Lemmers, där den norra delen av kanalsystemet tar vid. I svag vind och dålig sikt, ja nästintill dimma, lämnade vi Enkhuizen och fick en fin men ganska långsam segling över det lugna IJselmeer. Trots att vi inget såg i vår lilla dimomgärdade ”bubbla” var det trevligt att i svaga vindar och stilla vatten glida fram i 3-4 knop.

I Lemmers tog vi ner och beslog seglen och fortsatte in i kanalerna igen. Natthamn tog vi efter några timmars kanalfärd vid en av de fina förtöjningsplatser för fritidsbåtar den holländska staten ordnat. Den här gången låg den bakom en låg ö som ligger i en bredare del av kanalen. Enligt farledsbeskrivningen skulle bryggan och leden in till den bara hålla 1,6 meters djup. Men som de rutinerade kanalseglare vi numera är, vet vi att en stark motor är jämförbart med en 20 centimeter mindre djupgående båt. Så trots att ekolodet bara visade mellan 1,6 och 1,7 meter gav vi ordentligt med gas och körde in bakom ön. Utan problem plöjde vi genom den mjuka dyn och kunde förtöja vid en fin brygga i något som nästan skulle kunna kallas vildmark. I varje fall vildmark på holländska - det var ju flera hundra meter till närmaste hus!

Från vår lilla namnlösa natthamnsö fortsatte vi genom de allt smalare och pittoreskare kanalerna i den del av Nederländerna som kallas Friesland. Snart kom vi till staden Leuwaarden och därmed var vi inne i kanaler vi redan gått förra året. I Leuwaarden stannade vi för ett kort lunchstopp och för att växla till oss litet fler euro-mynt, som behövdes för broavgifterna framöver i Friesland.

Så i strålande solsken gick vi vidare genom den vackraste och charmigaste delen av Hollands kanaler där idyllen fulländades när vi passerade en seglande tjalk. Man kan inte annat än beundra holländarna som så gärna håller sina traditioner levande – även i det lilla, privata formatet. Precis som förra året var här ingen kommersiell trafik och vid broarna sänkte brovakterna ner en holländsk träsko fäst i ett metspö där man lade mynten som täckte den låga avgiften. Natthamn tog vi i den oerhört söta lilla staden Dokkum, där vi stilenligt förtöjde rakt under en väderkvarn.

Från Dokkum fortsatte vi norrut tills vi kom till sjösystemet Lauwersmeer, men istället för att som förra året gå igenom slussarna som leder ut till Nordsjön vid Lauwersmeer, fortsatte vi genom kanalerna i nordostlig riktning. Vi tyckte att vi gott kunde passa på och göra hela sträckningen av den stående mastrutten och gå till ända till Hollands nordligaste hamn, Delfzilj. På ett vis var detta ett misstag då denna del av resan blev ganska ointressant. Kanalerna nordost om Lauwersmeer var ganska raka och trista, där de passerade genom ändlösa betesmarker fulla med kor. Här var vi i stort sett helt ensamma och mötte under hela dagen bara två fritidsbåtar och inte en enda pråm. Mot kvällen kom vi till den litet större staden Groningen som ståtade med massor av broar (inte mindre än 17 stycken inom stadens gränser) som alla skulle öppnas. Vi insåg att vi inte hade en möjlighet att hinna igenom före klockan 19.00 när brovakterna gick hem, så vi såg till att stanna för natten i en kanalsträcka som skar mitt igenom stadens centrum. Här låg vi fint och gratis vid en kaj men utan annan service än soptunnor. Groningen var väl inte så mycket att se i sig, större delen av bebyggelsen var från efterkrigstiden då staden bombats rätt kraftigt. Men till en viss del uppvägdes det av ett sjudande folkliv, då Groningen är en universitetsstad med massor av ungdomar på gatorna.

Från Groningen var det inte många timmars gång på en spikrak och trist kanal innan vi kom Delfzilj, där vi slussade ut i Nordsjön igen. I Delfzilj stannade vi en hel dag då det var ett tag sedan vi hade tillgång till el, vatten och internet-café. Däremot var själva Delfzilj inget att se, en stor petro-kemisk hamn och själva staden bestod bara av trist efterkrigsbebyggelse.

Nu, när vi åter blivit havsseglare var det dags att börja se och lyssna på väderprognoserna igen. Framför oss hade vi en jobbig och krävande sträcka då vi var tvungna att gå ut på Nordsjön igen och passera de grunda vattnen tätt utanför de otillgängliga Ostfrisiska öarna. Mellan Delfzilj och Cuxhaven är det 140 sjömil och det finns bara två hamnar som klarar vårt djupgående, Borkum och Nordeney. Borkum, på den tyska ön med samma namn passerar man när man går ut mot Nordsjön från Delfzilj och har en allvädershamn som kan angöras och lämnas oavsett av väder och tidvatten. Hamnen på den tyska ön Nordeney, som ligger på ungefär 1/3 av sträckan till Cuxhaven, är däremot knepig då inloppet är så grunt att man avråds å det bestämdaste att passera det vid pålandsvind över 8-10 m/s. Dessutom ändrar sig djuprännan genom sandbankarna ständigt och har man inte årets upplaga av korrigerade tyska sjökort kan angöringen snabbt bli farlig om sikten inte är så god att man tydligt ser alla bojar redan på långt håll.

Vädret verkade nu gå in i en litet mer ostadig fas, så när vi var mogna att lämna Delfzilj och Holland gick vi bara den relativt korta sträckan till Borkum där vi hade ett bättre utgångsläge att gå hela sträckan till Cuxhaven.