Vi hade det mycket trivsamt här. Efter ett par dagar kom det in två båtar till, en engelsk, ”Philos” och en schweizisk (!), ”Budlup”.
Dessa två par visade sig vara roliga gökar som vi skulle komma att umgås en hel del med.
(På Vindö 65-an Budlup ( det märkliga namnet betyder ungmås på frisiska) huserade Hans och Monica, bägge i 55-årsåldern, som sålt av sin äggfabrik (!) och sitt alphus och gett sig iväg på obestämd tid. Viana do Costelo kom vi alltså att stanna i två veckor. Det ena lågtrycket efter det andra svepte in från Atlanten och rörde upp vindarna. Vi hade rätt dåligt väder, men det var sällan dåligt hela dagen, ofta hade vi regn i någon timme sedan sol i en halvtimme innan nästa regn. Men andra dagen var vi tvungna att gå och handla mat iförda fulla regnställ, då vräkte det ner på tvären precis hela dagen.
Vi hade det mycket trivsamt här. Efter ett par dagar kom det in två båtar till, en engelsk, ”Philos” och en schweizisk (!), ”Budlup”. Dessa två par visade sig vara roliga gökar som vi skulle komma att umgås en hel del med.
(På Vindö 65-an Budlup ( det märkliga namnet betyder ungmås på frisiska) huserade Hans och Monica, bägge i 55-årsåldern, som sålt av sin äggfabrik (!) och sitt alphus och gett sig iväg på obestämd tid. Philos, en väldigt fin 36-fots Koopmans stålkutter seglades av den obeskrivligt humoristiske irländaren Andy som tillsammans med sin lika obeskrivligt söta cornwallissa Kerrie räknar med att vara ute ett par, tre år, med inte helt solklara resplaner. Gunnars anm)
Men först fick vi en förfrågan från ”Juliette” där Bengt nu fått besök av dottern Kerstin. De ville hyra en bil och åka inåt land till några märkliga hällristningar, tydligen det största hällristnings-området i världen, och frågade om vi ville hänga med. Det lät ju alla tiders. En bil för ett dygn kostade bara 36 euro, så halva den kostnaden kunde vi gott unna oss. Samtidigt skulle vi spana på den vackra Duoro-dalen, där man odlar de druvor som ska bli till portvin.
Det blev en otroligt fin resa, trots det rätt trista vädret. Vi kom aldrig fram till hällristningarna, det var för mycket att stanna och beundra på vägen dit. Men vi såg mycket annat, framför allt hänförande vyer från bergen ovanför dalen. Vi blev bjudna på portvin av en gammal man i en gammal by och insåg att vi nog borde köpa lite. Här säljs det dock bara lite billigare portvin i femlitersflaskor, så vi köper en och delar på. Vi har numer (ett kanske något tveksamt) portvin för resten av livet. (Flaska och flaska!? Snarast en dunk i gräslig vit-beige korgstolsmönstrad plast som gav klara sovjetassociationer och utan några som helst etiketter eller beteckningar som ”Tawny”, ”Vintage” eller ens ”Port”. I exakt likadana, omärkta dunkar och till exakt samma pris såldes det f.ö. också olivolja. Enhetsförpackning och enhetspris, 23 euro/5 liter. Vi köpte olivoljan också... Gunnars anm)
Vad visste vi om norra Portugal innan vi kom hit? I stort sett att det finns en stad som heter Porto, men ta mig sjutton inte mycket mer. I pilots och andra seglingsbeskrivningar står inte mycket, i princip bara att det bästa är att snabbt ta sig förbi denna kust som i hög dyning kan vara så förrädisk och där de flesta hamnar stänger så fort havet rör lite på sig. Vi hade därför inte funderat mycket på detta land i Europas utkant, ”Spaniens bakgård”.
Häpna åkte vi runt och beundrade de vackra bergen, den förtrollande Duoro-dalen och byar som i stort sett ser ut som de antagligen alltid har gjort i århundraden och blev mer och mer förälskade...