Guadiana 2-12/2
Så småningom började dock Olhaõ kännas alltför invant och bekant och 30 sjömil österut väntade Rio Guadiana, gränsfloden mellan Portugal och Spanien som så många rekommenderat att besöka. Som de flesta andra floder har Guadiana en ’bar’ utanför sitt utlopp och den håller bara två meter vid lågvatten. Så tidvattentabellerna åkte fram igen, för att här gällde det att pricka rätt. Det hela komplicerades av att vi helst ville lämna Olhaõ och Ria Formosas grunda kanaler så nära högvatten som möjligt, hinna 30 sjömil och gå in i Guadiana under flod och innan mörkret föll. Lyckligtvis gick ekvationen ihop och efter fem timmars motorgång i svaga vindar kunde vi trassla oss in över Guadianas ’bar’ i skymningen med 1,5 meter till godo under kölen. Tur att det inte gick någon dyning.
Omedelbart innanför inloppet till Rio Guadiana finns två städer, Vila Real de Santo Antonio på den portugisiska sidan, och mittemot ligger spanska Ayamonte. I Vila Reals hamn låg ett stort mudderverk och marinan var stängd så vi tvingades att bli tillfälliga gäster i Spanien.
I Ayamonte stannade vi ett par dagar och utnyttjade fördelarna med att ligga i en marina. Batterierna laddades ordentligt och tvättmaskinen gick varm då tvätthögarna hotade att översvämma båten. Ayamonte i sig är inget särskilt att skriva hem om, orten saknade visserligen inte charm, men var i övrigt inget annat än en ordinär mindre spansk kuststad.
Däremot inträffade två begivenheter under vår vistelse i Ayamonte. Sanna tog tillfället i akt att deklarera sin 45:e födelsedag den tredje februari, och två dagar senare hade Ayamonte sitt stora, årliga karnevalståg.
Sannas födelsedag firade vi genom att snofsa upp oss och gå på krogen. Tyvärr lyckades vi för första gången under vår resa pricka in en inte helt lyckad restaurang och kvällen blev litet av ett anti-klimax. Trots att restaurangen vi valt såg trevlig ut och med relativt högt prisläge var maten bara medelmåttlig, vi har faktiskt ätit bättre för mindre än halva priset. Dessutom var kyparen som serverade oss en dyster och trist typ. Tråkigt för Sanna.
Nåja, jag fick i alla fall fin frukost och blommor på morgonen, så jag led inte särskilt mycket. (Sannas anm)
Karnevalen var däremot en upplevelse i färger, ljud och folkliv. 100-tals människor, gamla som unga, medverkade i tåget som under timmar drog fram genom stadens gator. Trottoarerna var kantade av uppklädda jublande folkmassor, här kan man tala om folkfest! Ett halvdussin blåsorkestrar spelade i tåget och karnevalsvagnarnas och deltagarnas utsmyckning och kreationer var fantastiskt välgjorda och fantasifulla.
Dagen efter karnevalen lämnade vi ett tyst och stilla (får man gissa ett lätt bakrusigt?) Ayamonte och med floden i ryggen gick vi uppför Rio Guadianas gråbruna vatten. Efter att ha passerat under motorvägsbron mellan Portugal och Spanien tog stadsbebyggelsen slut och en fridfull landsbyggd bredde ut sig på bägge sidor av floden. Kullarna på sidorna av floden blev så småningom till mindre berg, ibland var de helt öde, ibland terrasserade med odlingar av vin. Mellan bergen låg olivlundar och apelsinodlingar och ett och annat vitkalkat lanthus. På strandängarna gick fåren med klingande bjällror runt halsen och ibland hördes skriet av en åsna från någon av de få och små byarna vi passerade.
Över Guadiana hade vi inga sjökort men enligt pilotböcker och andra som rest före oss är floden fri från grund förutom dybankar på insidan av svängarna. Med noggrann koll på ekolodet och genom att hålla oss i flodens mitt på raksträckorna och på yttersidan i svängarna gick det bra. Höll vi oss bara i djuprännan var djupet sällan under fem meter, visade lodet mindre hade vi kommit vid sidan om och fick försiktigt söka oss tillbaka till djupare vatten. Längs de sankare delarna av flodstranden växte enorma stånd av bambu, som ibland kunde vara uppemot 5-6 meter höga och vartefter vi kom längre upp i floden fick vi allt oftare kryssa oss fram mellan ’öar’ av flytande fjolårsbambu som sakta drev fram med strömmen.
Efter ett par timmar och 20 sjömil passerade vi tvillingbyarna Alcoutim på den portugisiska sidan, och Sanlucar på den spanska. Mellan dessa byar låg det många seglare för ankar och små båtar ilade kors och tvärs över floden. Bägge byarna hade anlagt enkla pontonbryggor utrustade med el och vatten för gästande båtar och platsen hade blivit en slags centralort för flodens båtliv. Men vädret var vackert och vi hade fortfarande strömmen med oss, så vi valde att fortsätta ytterligare ett stycke upp mellan de allt ödsligare och högre bergen.
Några sjömil senare kom vi till en märklig plats på spanska sidan, Puerto de La Laja. Förutom ett halvdussin hus, knappt ens en by, ligger här en stor murad och förfallen anläggning av sten. Ovanför en kanske 200 meter lång stenkaj som kantar flodstranden och reser sig högt över vattnet ligger det en rad av enorma trågliknande magasin av murad sten. Vart och ett av magasinen har mindre öppningar ner mot kajen och en stor öppning upp mot en ovanliggande stenramp. Den enorma anläggningen, som senare visar sig vara en gammal lastplats för kopparmalm, såg litet hotfull ut där den låg i en klippig krök av floden.
En kvarts sjömil ovanför Puerto de La Laja kom vi till en litet smalare, helt öde del av floden där den skar genom berg på båda sidor och på denna vackra och helt öde plats, 25 sjömil från havet ankrade vi för natten.
Vilken kväll! När mörkret lagt sig blev det fullständigt kolmörkt under den mulna himmelen. Bara långt borta kunde man ana några ljuspunkter från Puerto de la Laja, i övrigt var det helt svart och öde. Öde, men inte tyst! Förutom strömmens porlande mot stäven hördes det allsköns underliga ljud från den närbelägna stranden. I bambusnåren började nattdjuren att vakna till liv. Här hörde vi också mystiska grymtningar och ibland knaket av stora grenar som knäcktes av något tungt. Några ljud påminde om rådjurs skällande, fast grövre och mer utdraget. Det plaskade i strandkanten och prasslade i bambun. Vår gissning var att det var de i trakten vanligt förekommande vildsvinen som var ute på rövarstråt. Men det kändes ändå litet spöklikt och otäckt.
Och det skulle snart visa sig att vi inte var helt ensamma!
Närmare midnatt råkar vi av en händelse se ett svagt ljus glimta till bredvid Eilean och jag kikar ut genom luckan för att se vad det kan vara. Ljuset har försvunnit men istället hör vi plasket av åror. Jag blir litet fundersam kring att någon ror runt i närheten av oss här i kolsvarta ödemarken och ropar ett ’Hallå?’ litet på måfå ut i mörkret. Varpå följande lätt bisarra konversation utspelar sig:
Ur mörkret: ’Allo!’
Jag: ’Hallå!’
Ur mörkret: ’Espaniol y Portuguese?’
Jag: ‘No, Suecia!’
Ur mörkret: ’Oh Suecia! Speak English?’
Jag: ’Yes!’
Ur mörkret: ’Good evening!’
Jag: ‘Good evening, what are you doing out there?’
Ur mörkret: ’Fishing!’
Jag: ‘What can you catch here in the dark?’
Ur mörkret: ’Oh, many fish!’
Jag: ‘Good luck and good night!’
Ur mörkret: ’Good night!’
Vi såg egentligen aldrig vår nattliga fiskare, inte heller kom vi underfund med om han var portugis eller spanjor. Men under flera timmar kunde vi ibland se ett svagt ljus från en ficklampa glimta till från hans båt vid strandkanten en bit bort.
Nästa morgon vaknade vi i gryningen av klockan vi ställt för att inte missa soluppgången. När den bleka morgonsolen började lysa ligger det tunna dimslöjor över det stilla flodvattnet. Natten hade varit mycket kall, bara +2 grader och flodvattnet håller bara 7 grader. Över bergen låg dimmoln som sakta löstes upp när topparna belystes av de första solstrålarna och i den daggiga morgonkylan huttrade vi litet där vi stod vi på däck och såg hur floden sakta vaknade med fågelkvitter och långsamt stigande värme. Vackert, mycket vackert!
Efter frukost sjösätter vi jollen och far på upptäcktsfärd nerför floden till Puerto de la Laja. Det är lågvatten och svårt att hitta någon bra landningsplats på de dyiga stränderna. Vi tvingas gå iland på en hal, dyig och nästan helt genomrutten brygga. Tur att vi tog stövlar! Vi går upp till ansamlingen av hus ovanför malmlastningskajen och möts bara av en massa frigående höns och några katter, men ser inte en enda människa. Men platsen är uppenbarligen bebodd, omgivande mark brukas och husen är välskötta och vi ser odlingar av vin och apelsiner.
Vid lastplatsen hittar vi en informationstavla vars spanska Sanna mödosamt uttolkar. Det visar sig att några mil längre österut låg det en koppargruva vars malm transporterades med järnväg till denna omlastningsplats/magasin där malmen sedan transporterades vidare med båt. Anläggningen byggdes på 1920-talet och lades ner 1962. Järnvägsrälsen är för länge sedan borttagen och på banvallen är nu en vandringsled anlagd ända bort till de gamla och nedlagda gruvorna. Leden som slingrar sig längs med bergen och genom tunnlar är med all säkerhet väldigt vacker, men en promenad på sammanlagt över 4 mil tilltalar oss inte, utan vi återvänder ombord.
Efter att ha ätit lunch rensar vi ankarkättingen från den hela tiden växande ön av drivande bambu som fastnar där och lättar sedan ankare. Sakta tar vi oss nedströms till tvillingbyarna Alcoutim och Sanlucar och lägger till vid gästbryggan vid Alcoutim på den portugisiska sidan.
Alcoutim är en liten by, som ståtar med en pytteliten, och ytterligare en ännu mindre mataffär, tre små kombinerade restauranger med barer och två (!) kyrkor. Mitt i staden, på högsta punkten ståtar en borg från 1300-talet, som ganska ful och bister blickar över floden mot motsvarande 1300-talsborg på andra sidan, i spanska Sanlucar. Här har spanjorer och portugiser idkat handel över floden i många århundraden, och däremellan uppenbarligen haft en och annan skärmytsling.
Byn ger ett ganska livfullt intryck trots sin litenhet, i det lilla biblioteket finns en konstutställning med fina akvareller målade av en engelsman som övervintrar för ankar i sin segelbåt mitt i floden. Man ser ungdomar i gränderna och en och annan turist har hittat hit. Inte så märkligt då området är mycket vackert.
Den lilla pontonbryggan vid vilken vi ligger är utlagd i byns regi och rymmer max 6 båtar. Man tillämpar en ganska ovanlig prissättning, första veckan kostar 7,50 euro/dag, andra veckan 12,50, och till tredje veckan åker man ut. Bakgrunden till detta får vi höra av en engelsman som seglat hit för många år sedan, och sedan blivit bofast. Han berättar att hit seglar många för att se floden Guadiana och dess vackra omgivningar. Särskilt bland engelsmän verkar det finnas en tendens att bli kvar, man hade tänkt sig ett kort besök, men förälskar sig i omgivningarna och stannar väldigt länge. De ursprungliga planerna att segla jorden runt faller i glömskans töcken och så småningom skaffar man sig dessutom en hund, det dräller ju av charmiga byrackor som saknar hussar. Hunden vänjs vid att man ständigt ligger vid land och har lär sig aldrig att förrätta sina behov ombord och omöjliggör att man kan segla vidare. När man så har legat på Guadiana och bott ombord i flera år, dagligen rott iland med hunden för promenad börjar man snegla på de vackra husen i omgivningarna som är till salu – och ett, tu, tre är man inte bara hundägare, utan också husägare. Och så småningom säljs båten...
Men både portugiserna i Alcoutim, och spanjorerna i Sanlucar vill ha en ständig ström av besökare hit, som hjälper till att hålla orterna vid liv. Så för att det slaget av långseglare, som tenderar att fastna och inte tycks kunna komma längre, inte skall ockupera förtöjningsplatserna i åratal har man infört det ovanliga avgiftssystemet. Vi tycker naturligtvis att det är jättebra, 7,50 euro per dygn inklusive el och vatten, är väldigt billigt för en båt i Eileans storlek och vi uppskattar verkligen att kunna ligga här några dagar. Däremot tyckte en annan engelsman som övervintrat här för ankare att detta avgiftssystem inte passar honom så väl...
Vi blir kvar i Alcoutim några dagar. Vi tar jollen över till spanska sidan och promenerar i den byn som på de flesta vis är en tvillingby till Alcoutim, bara litet mer välhållen och prydlig. Vi strövar i de vackra omgivningarna på både den spanska och portugisiska sidan och trivs. Så här års är det verkligen fint här, mandelträden blommar, solen skiner och dagstemperaturen är 18-20 grader. På sommaren, när dagstemperaturen närmar sig 40 grader är det nog annorlunda. Särskilt när man definitivt avråds från att bada i flodens grumliga vatten som lär vara ordentligt förorenat av både tungmetaller från den tidigare malmbrytningen uppströms, och orternas avloppssystem. Alcoutim ståtar visserligen med ett relativt nytt reningsverk, finansierat med EU-bidrag. Elaka tungor påstår dock att man glömde skicka med bruksanvisningen för reningsverket, för redan nu står det oanvändbart, slamdammarna är igenvuxna av gräs och sly och avloppet går som tidigare rakt ut i floden...
Nätterna är lugna, ingen biltrafik och från byarna hörs bara något enstaka hundskall och en eller annan får-bjällra medan månen speglar sig i flodens blanka, stilla strömmande vatten. Det enda störande ljudet är möjligen skrapljuden från de drivande öarna av bambu när de törnar emot oss och gnisslandes mot skrovet tvingas förbi med strömmen. Inför varje tidvattensskifte har vi stora sjok av bambu som fastnat kring för eller akter och vi oroar oss för att någon stör skall fastna i roder eller propeller. Men oron visar sig obefogad, när vi väl ger oss iväg är allt i sin ordning.
Efter tre nätter i Alcoutim drar vi oss nedåt floden med 1,5 knops medström. Vi känner att vi vill ge oss ut på havet igen och se klart, rent vatten, men har ingen brådska och ankrar en sista natt i floden strax nedanför en liten by, Foz de Odeleite på den portugisiska sidan. Med jollen tar vi oss i land och kikar på den lilla byn som tyvärr verkar vara på fallrepet. Vartannat hus skyltar med texten ’Till Salu’ och av de innevånare vi ser är ingen under 70 år. Byn saknar dessutom all service, inte ens den minsta hål-i-väggen-affär.
Byn är snabbt utforskad och i stället för att åka tillbaks ombord tar vi jollen in i en liten biflod som mynnar ut i Guadiana. Vi färdas ett par, tre sjömil genom ett idylliskt landskap med olivträd och blommande mandelträd bakom bambusnåren, som kantar den lilla spegelblanka floden. Så småningom kommer vi till en för längesedan övergiven tidvattenskvarn där vi går iland och ser oss omkring. Tidvattenskvarnar lär ha varit ganska vanliga på sin tid i Portugal, men idag är nog inga i bruk längre. Principen är enkel, man dämmer upp floden och när vattnet stiger vid flod släpps det igenom öppningsbara luckor i barriären. När tidvattnet vänder stängs luckorna och det högre stående vattnet bakom barriären släpps istället igenom i kanaler under kvarnen, där skovelhjul driver stenarna.
Den här kvarnen ståtar med årtalet 1894 i putsen ovanför dörren och även om taket är helt borta finns väggarna kvar och ovanför de sedan länge bortrostade skovelhjulen står ännu kvarnstenarna med den franska tillverkarens märke inristat.
Efter ännu en fantastiskt stilla och idyllisk natt för ankar i floden där endast bjällrorna från en fårflock och skrapet från den förbiglidande bambun ”stör” tystnaden går vi den sista biten ner till flodmynningen. Vi bunkrar diesel vid Vila Real på den portugisiska sidan och tar sedan natthamn i spanska Ayamonte. Detta blev vårt sista besök i Portugal, ett land och ett folk som vi tyckt så väldigt, väldigt mycket om, och som vi nu med sorg lämnar efter närmare fyra månader. Adeus!
Comments