Så efter en god natts sömn vaknar vi nästa dag på en stilla och tyst fransk landsbygd där inte mycket annat hörs än galande tuppar och råmande kor. Solen skiner och kanalen ser riktigt inbjudande ut där dess grönaktiga, blanka vatten försvinner bort under lummiga träd. Vi kastar loss för att i god tid hinna till nästa sluss där en slussvakt skall vänta på oss klockan 9.
Nu går det bättre. Fendrarna och bildäcken är justerade på bästa sätt och vi har litet större felmarginal när vi manövrerar. Efter ett tag lär jag mig att ta syftmärken med pulpiten mot slussportarna och kan på så sätt bättre bedöma båtens läge i en full sluss.
Vi upptäcker också att nedströms, utanför porten har alla slussar en gångbro. Under den finns smala, branta stentrappor som bägge sidor leder längs murarna ner till vattnet. Här kan Sanna hoppa av i farten när vi passerar och slipper klättra på de slemmiga, rostiga stegarna inne i själva slussen. När hon kommit upp på gångbron kan hon ropa till mig om vi skall lägga oss på babord eller styrbordssidan (förlåt, vi är ju i inlandet, vänster eller höger menar jag) då det ibland saknas pållare på ena sidan. Uppströms slussar vi alltid ensamma och lägger oss då så långt bak i slussen som möjligt, där turbulensen är som svagast. Jag kastar upp en aktertamp till Sanna och sträcker den så att den går helt vertikalt.
Sedan kastar jag upp en lång förtamp som Sanna lägger runt en pollare minst10 meter för om båten. Den tampen går först genom ett block framme i stäven och sedan till en skotvinch. Jag tar hem allt slack och vinchar tills tamparna är hårt sträckta. Under tiden hjälper Sanna slussvakten med att först stänga porten på sin sida bakom oss, och att sedan öppna luckorna. När de öppnas och vattnet strömmar in kan jag genom att oupphörligen vincha hålla båten hårt tryckt mot slussväggen och undvika att hon skär ut av vattenströmmarna. På detta sätt har vi alltid full kontroll över båten även om turbulensen är hård, en del slussvakter tenderar att öppna luckorna fort och mycket! Men eftersom båten trycks så hårt mot den ojämna slussväggen är kraftiga fenderplankor ett måste.
När kammaren är fylld och båten uppe hjälper Sanna till att öppna portarna, kastar loss tamparna, hoppar ombord och vi kan köra ut.
På detta sätt får vi en trevlig arbetsfördelning ombord som passar mig fint. Jag styr, sköter gasreglaget och bogpropellern och vinchar en stund.
Sanna klättrar upp för branta trappor, springer flera gånger fram och tillbaks från ena änden av slussen till den andra, vevar igen och upp portar och öppnar och stänger luckor.
Men till mitt försvar måste jag här påpeka att Sanna vägrar befatta sig med båtmanövrering i dessa slussar.
Vi kommer riktigt långt den här första dagen, ett dussin slussar och 25 kilometer utan några incidenter. Men ännu har vi inte fått vårt elddop, ett möte med en pråm. Slussvakterna har svarat lugnande på våra frågor – inga pråmar på väg att möta oss - ännu.
Jag är ganska oroad inför vårt första möte nu när vi blivit bekanta med kanalen. Det är bara att inse på många långa sträckor är rännan med djup större än 1,8 meter inte 7 meter bred, den minimibredd som behövs när en fullastad pråm med 5 meters bottenbredd möter oss, som har kölen i mitten och bara behöver ytterligare 2 meter.
Något som däremot gläder oss är att hela kanalens botten tycks bestå av mjuk dy och risken att stöta på något hårt verkar vara liten. Så vi kan vara ganska oförsiktiga och köra in med kölen i dyn utan problem. Vilket är praktiskt när man behöver vänta kortare stunder. Då ”parkerar” vi genom att köra in i sidan av kanalen med lagom fart, så att kölen åker in i dyn och fastnar. Sedan kan vi lugn och ro vänta tills slussen är öppnar eller äta lunch. När det är dags att ”kasta loss”, ger vi bara en ordentlig knuff med backen – och vi är loss igen.
Av slussvakterna får vi tips om en god natthamn vid en silokaj, där vi ligger fint med flera cm under kölen.