Åtta sjömil upp längs floden Trieux ligger Pontrieux, en liten stad som lär vara både sevärd och nåbar även med ganska djupgående båtar.
Dock finns det två aber. Dels är Trieux bara farbar under ett par timmar vid högvatten, vid lågvatten krymper den ihop till en liten dyig rännil omgiven av dybankar och stenrösen som inte ens är farbar med jolle. Dessutom är inte floden sjömätt och det finns alltså inga sjökort publicerade för sträckan ovanför Lezardrieux.
Turligt nog finner vi en enkel flodkarta uppsatt på hamnkontorets anslagstavla. Där är djuprännans ungefärliga sträckning är utritad, kompletterad med en del nyttiga upplysningar om grund och användbara riktmärken på land samt informationen om att den bro som korsar floden har en segelfri höjd på 17 meter vid högvatten. Eftersom vår stormast är 17,5 meter får vi alltså inte passera bron precis vid högvatten, men ändå så nära högvatten som möjligt så att vi inte går på grund...
Sanna tar resolut fram digitalkameran och fotograferar av kartan med flera överlappande bilder. Med hjälp av printer och tejp har snart vår egen karta!
Så efter att ha konsulterat infödingarna startar vi resan 2 timmar före högvatten. Det betyder dels att vi får medström uppför floden, dels att OM vi skulle fastna på något grund så kommer det stigande vattnet förhoppningsvis lyfta loss oss igen.
Det är en ganska härlig känsla att lugnt stäva uppför en flod omgiven av branta höjder och skog efter all tid på öppna havet med horisonten var man än tittar. Vad döljer sig bakom nästa krök? Det är en uppfriskande omväxling!( Sannas anm.)
Dessutom skall vi på 2 timmar hinna fram i lagom tid till slussen som leder in till Pontrieuxs hamnbassäng. Slussen öppnar bara vid högvatten och kommer man för sent har man stora problem eftersom man då inte hinner vända ut igen innan vattnet sjunkit och man får räkna med att tillbringa de kommande timmarna torrsatt i 45 graders lutning på någon dybank...
Men resan gick bra. Stint stirrande på ekolodet följer vi den slingrande floden. Ibland tappar vi bort djuprännan och lodet börjar visa alltför grunt vatten, då gäller det att slå av på farten, försiktigt pröva sig fram, gira åt något håll och söka efter djupare vatten.
Trieux slingrar sig fram i en vacker, brant skogsklädd dalgång. Vi passerar bron (jag vågade INTE titta uppåt), ett medeltida slott, några spridda hus och ett järnvägsspår som trafikeras av ett tuffande och ång-visslande ångtåg, men för det mesta är omgivningarna öde. Lagom till högvattnet når vi fram till slussen som står öppen och väntar på oss och vi kan lyftas upp den sista biten in till Pontrieuxs hamnbassäng.
Pontrieux visar sig vara ganska trevligt. Jag tycker att staden var jättesöt!( Sannas anm.)
I den stillsamma hamnbassängen ligger några få båtar, bland andra ett par engelska. Dessa visar sig vara stamgäster – en av dem, en äldre gentleman som i år tillbringar sommaren i Pontrieux för sjuttonde året i rad! Han seglade hit på försommaren, bryggseglade sedan hela sommaren, och återvände hem först mot hösten.
Själva staden är byggd kring den slingrande floden, som inte är farbar ovanför hamnbassängen. Vid flodkanten ligger gamla byggnader, murade, överbyggda slags trappor ner mot floden. Detta är de s k ”lavoirs” som förr användes av ortens tvätterskor och numera är iordningställda med praktfulla blomsterarrangemang som ett slags minnesmärken och ingår i den fantasifulla ljussättning man gjort kring floden. Detta är, som många andra ”förnyelser” av mindre städer både i Frankrike och Spanien, EU-finansierade projekt.( Sannas anm)
En nattlig promenad är en upplevelse då byggnader, brofästen, kajer, strandkanter, enskilda träd, buskar och parkbänkar är ljussatta på ett konstfärdigt sätt.I övrigt ger staden ett ganska ålderdomligt och sömnigt intryck. Det är just detta jag tycker är så charmigt med staden. Gamla, grå stenhus med träluckor i klara färger och blomsterlådor med röda och rosa pelargoner som lättar upp den grå fasaden. Människor som aldrig tycks ha bråttom står och pratar på torget. Alla verkar känna alla. Långsamma promenader på gatorna.(Sannas anm.)
Den tredje dagen, då vi kände att vi tömt ut Pontrieuxs resurser anlände Olle på eftermiddagen. Det hade varit en ganska komplicerad resa via Paris och diverse tåg med ett otal byten men i slutändan anlände han till tågstationen 100 meter från Eileans förtöjningsplats. Det var verkligen en märklig syn att se Olle komma klivande på kajen i Pontrieux! (Sannas anm.) För hans del blev det ingen vila. En timme senare kastade vi loss i gråmulet duggregn för att fara nedför floden med högvattnet. Väderprognoserna började bli ganska lovande så vi ville vara startklara i Lezardrieux nästa dags morgon.
Nedfärden gick utan problem och i skymningen förtöjde vi åter i pontonbryggan utanför Lezardrieux. Under en sen middag fick vi höra skvaller om allt som hänt hemmavid sedan vår avfärd, det har ju varit både dödsfall, barnafödslar och giftermål sedan sist!