I Nazaré tog vi en ledig dag och besåg orten, där den äldre delen ligger högt uppe på en klippa som man når med en bergbana. Tillsammans med Hans och Monica från Budlup gjorde vi en långpromenad. Den yngre delen av staden var snabbt avklarad, där var mest nybyggda hotell och säsongsstängd turistshopping. Utanför de öppna restaurangerna stod det strategiskt utplacerade inkastare som med ett omisskännligt väderkorn, stor svada och yviga gester snabbt sniffade upp de få turisterna. Sådana billiga tricks bet dock inte på oss världsvana seglare, utan vi vandrade iskallt vidare. Tills vi mötte Den Gamla Nötförsäljerskan! Bakom ett stånd på gatan med nötter och torkad frukt stod hon, rultig och rynkig, iklädd folkdräkt. Redan på långt håll vädrade hon turist, och medan hon småskrattande nynnande en portugisisk sång trippade hon med små danssteg ut i gatan framför oss. Trots våra lama protester fann vi oss snart vara ledda till hennes stånd där hon sjungandes plockade ihop en påse med några nävar av diverse nötter, russin och torkade aprikoser. Hon sträckte leende fram påsen – sjungandes trala-la-la-cinco euros-trala-la-la! Fem euro för högst ett par hekto nötter och frukt!!! Alla våra protester och försök till prutning ledde endast till huvudskakningar, mer småskratt, sång och fler danssteg. Slutligen var det bara att inse att slaget var förlorat, och hala fram lädret...
Jag tror att texten till hennes visor i översättning från portugisiskan lät ungefär som:
”Oooh, turister är så dumma, dumma trala-la-la
Som köper nötter för denna summa, summa trala-la-la
Aaah, jag kör Merca, äter ostron och god hummer,
för pengar jag fått från en riktig dummer!”
(Scenen blev ännu mera fulländad då jag, i väntan på att Gunnar motvilligt skulle gräva fram pengarna, kom i samspråk med en amerikansk kvinna som också hade låtit sig charmas av tanten. Detta var dagen efter valet i USA, så jag frågade henne om hon visste huruvida Bush hade vunnit eller inte. Hon visste ingenting om utgången, men när jag sa att det nog ser ut som om Bush tagit hem segern ändå, bröt hon ut i något som mest kan beskrivas som glädjeylanden och började också dansa där vid nötståndet. Hon vrålade nyheten till någon kompis, som måste befunnit sig på andra sidan staden, tog tanten i sina armar och strålade mot oss som bibringat henne Den Stora, Goda Nyheten. Ylande och dansande försvann hon längs strandpromenaden så snabbt hennes sådär 120 kg kunde tillåta, för att leta rätt på kompisen. Praise God! The world is saved! Sannas anm)
I den övre delen av staden fann vi en restaurang utan inkastare och åt grillade sardiner, bläckfiskgryta och stekt torsk, vältajmat då en kraftig regnskur hade blåst in. Mätta klättrade vi sedan ner mot stranden. Bakom dramatiska klippformationer där vågorna spolat ut valv och grottor fann vi en fantastisk sandstrand mot vilken atlantdyningen dånande rullade in. Här var det otroligt vackert och mäktigt, särskilt när solen färgsprakande började sjunka mot horisonten och de lokala fiskeentusiasterna stod med sina spön på en 20 meter hög klipphylla.
Kvällen avslutades med några glas vin ombord på Budlup, i sällskap med Kerrie och Andy samt en nyanländ engelsk ensamseglare, Paul.
Paul var ytterligare en av dessa något udda existenser man kan möta. Han kom indundrande in i Nazares hamn med en extrem enmans kappseglingsbåt, en s.k. ”Open 50”. En Open 50 är femtio fot (15 meter) lång, byggd i aluminium, väger nästan ingenting och för enorma segelmassor. Som jämförelse är den nästan 3 meter längre, väger mindre än hälften och har över 50 % mer segelyta än Eilean. Båten är strykjärnsformad, bred, platt och ful som stryk. Med sin helt platta botten slår och smäller hon våldsamt i sjögång, och oväsendet inne i denna aluminiumlåda är outhärdligt, detta enligt Paul själv. 📷
Inredningen är en liten hafsigt ihopkommen plywoodmodul bestående av ett mikroskopiskt pentry med ett enlågigt gaskök, två smala kojer med selar att spänna fast sig med, ett stort kartbord där man också spänner fast sig, en öppen toalett mitt på durken och i övrigt bara oceaner av fuktdrypande naken aluminium... Det låter väl hemtrevligt?
Paul hade nyligen köpt sig denna skapelse och låg nu i träning för att nästa år delta i Transat, en enmanskappsegling som går över Atlanten från Frankrike till USA. Träningen bestod bland annat i att vänja kroppen vid att sova i halvtimmessnuttar dygnet runt. Pauls föregående hamn var La Coruña, nästan 300 sjömil norrut. Den sträckan har tagit oss närmare en månad, han gjorde den på 20 timmar, vilket innebär att han hoppade från vågtopp till vågtopp med en snittfart på över 14 knop! Visserligen har vi under tiden sett betydligt mer av Spanien och Portugal än han, men vi har å andra sidan missat spänningen i att krypa ner under däck och ta sig en lur medan båten under autopilot fräser fram i 15 knop, mitt bland nätvakare, seglare, fiskebåtar och andra fartyg...