Vi får nästan stryk av kolerisk dansk hamnkapten. 24/9.

Vejrö hade jag besökt för nästan 20 år sedan och då var det ett vackert och märkligt ställe. På ön hade det funnits en liten by och flera jordbruk som alla i slutet av 70-talet helt hade övergivits. Att promenera på ön, se hur växtligheten sakta tog över gator och trädgårdar, hur kyrkogården växte igen och kika in i hus där delar av möblemanget stod kvar ingav en märklig ”efter atomkriget-känsla”. Nu var jag nyfiken på hur det hela såg ut 20 år senare, eller om några av de planer jag hört om att göra ön till en semesterort infriats.

Men när vi kom fram till hamnen, som var helt öde sånär som på ett par båtar, såg det nästan ut som på mitten av 80-talet. Redan då hade den varit ganska grund och nu höll den absolut inte mer än två meter, snarast mindre. De bryggor och kajer som fanns då hade nu bara blivit ännu mer ruttna och rostiga och det var med viss möda vi fann några pollare som höll för att förtöja vid. De flesta var så rostiga och satt så löst att man lätt kunde sparka loss dem! Vad som däremot var nytt, och litet oroande var ett par helt nya och blanka skyltar som talade om att hamnavgiften varierade mellan 130 och 250 kronor beroende på vart i hamnen man lade sig! Med tanke på hamnens bedrövliga tillstånd, och att servicen bestod i ett (1) eluttag med lös kabel som ringlade över sanden och som det möjligen kunde finnas litet ström i (funktionen kollade vi aldrig) verkade avgiften helt befängd. Det fanns heller inget vatten och flera skyltar krävde att alla sopor skulle tas med från ön, eftersom sophämtning inte ingick i avgiften. Hamnavgiften skulle erläggas hos tillsyningsmannen i ett hus som enligt beskrivning skulle ligga ett par hundra meter in på ön. Vi tänkte att detta med hamnavgiften är någon för oss obegriplig yttring av någon säregen dansk humor, möjligen kunde rimlig hamnavgift, på högsäsong röra sig om 25 kronor. Om ens det. Så vi traskade in på ön för att kolla läget. Efter 100 meter möter vi en kraftig medelålders man med rakat huvud och i blåställ dragandes på en fet tax. Jag frågar honom om han möjligen var hamnkaptenen? Jodå, det var han och han sade att hamnavgiften kunde vi betala i huset som låg litet längre bort. Då dristade jag mig att i normal och stillsam ton fråga om de avgifter skyltarna visade på verkligen var rimliga med tanke på hamnens tillstånd och obefintliga service – och möttes av en oväntad och veritabel explosition från mannen!

”Piss åt helvete” skrek han åt oss och sedan forsade en skrikande och spottstänkande ström av ord ur hans mun! Vi inte ens kunde fatta hälften! Men vi begrep i alla fall att någonting (ön?) hade kostat någon 30 miljoner och då skulle vi för helvete begripa att det kostar att ligga i hamnen, han var trött på sådana som vi och att vi omedelbart skulle försvinna därifrån, annars... Det hela kändes rätt hotfullt och ganska otäckt, och trots att vi sade åt honom att vi omedelbart skulle kasta loss och försvinna från ön fortsatte mannen ändå att oupphörligen gapa och skrika otrevligheter åt oss! Vi fick faktiskt en känsla av att om han ytterligare provocerades det minsta skulle han ta till fysiska våldsamheter. Så fortast möjligt återvände vi ombord och kastade omedelbart loss! Jisses, något liknande hade vi aldrig varit med om!

Det var bara 5 sjömil till Femö, ön där vi firade midsommar i storm och ösregn förra året och vi gick dit istället. Tala om skillnad på mottagande. På Femö vinkande en man in oss till en bra plats längs kajen, sa ”Välkommen till Femö”, tog hand om våra tampar och lade fast dem, visade på eluttag och vatten, urskuldade att butiken stängt för dagen osv... Visserligen var hamnavgiften på Femö ganska försvarlig – 125 Dkk. Men här fick man åtminstone service för pengarna. Och inte minst, ett trevligt mottagande.