På väg mot Denia, när vi rundar Cap de Sant Antoni, ökar vinden från de 10-12 sekundmeter vi behagligt slörat i sedan Cap de la Nau, till plötsliga 20. Nog för att vi väntat oss en ”udd-skjuts”, men denna vind håller i sig. Eftersom vi närmar oss hamn tar Gunnar ner storen och rullar in genuan, men vi gör ändå 6 knop för bara mesan. Rekord för mesanseglet!
Senare inser vi att det inte är helt ovanligt med denna slags eftermiddagskuling som tycks vara mellan sådär 16.30 och 19.00. Konstigt.
På vägen till Valencia hände slutligen det som vi egentligen väntat på sedan engelska kanalen! Vi kör in något i propellern!
För plötsligt går motorn ner i varv, vibrerar till, och båten liksom ”sätter sig på rumpan” för ett ögonblick. Jag sitter turligt nog alldeles bredvid gasreglaget och kan på ett ögonblick kasta in friläget. Efter att ha kontrollerat att inget syns släpandes efter båten, och att axeln går lätt att rotera åt bägge hållen för hand, håller vi tummarna och lägger försiktigt i växeln igen för att se vad som händer. Turligt nog går hon att köra både fram och back, men med tydliga vibrationer och farten är 1 knop lägre vid normalt varvtal. Något har hänt och förmodligen sitter något föremål fast kring propellern. Att dyka här ute på havet känns inte frestande, det går en visserligen liten, men ändå dyning, och ha en båtbotten som rör sig upp och ner ovanför sitt huvud när man dyker känns inte kul. Då det inte var med än dryga 10 sjömil kvar till Valencia beslutar vi oss för att linka in dit och dyka i skydd av hamnen istället. Så när vi förtöjt vid en brygga sätter jag på mig våtdräkten, vattnet är inte mer än 15-16 grader och dyker ner under båten. Runt propellern sitter virade sjok av söndersliten plastpressenning och som var väldigt lätt att få loss. Förmodligen hade vi kört in i ett ganska stort pressenningsstycke, därav varvtalsfallet och känslan av att båtens akter drogs ner. Men propellern och propellerkniven hade nog rivit sönder pressenningen och kvar blev bara de små bitarna jag enkelt fiskade upp. Skönt att det var snabbt fixat och att inget var skadat. (Gunnars anm)
Valencia kan man som seglare hoppa över. Svindyrt och dåligt. Det har väl antagligen stigit dem helt åt huvudet att Schweizarna om två år ska försvara sin Americas Cup-titel här. Flera lag låg redan nu i hårdträning, och vi såg italienarnas båtar på nära håll när vi var på väg in. Där gick det undan! I en marina som tar 40 euro under lågsäsong och som ska härbergera Americas Cup 2007 förväntar man sig åtminstone lite stil. Duschar och toaletter var här på bottennivå när det gäller grad av snuskighet, det fanns ingen som helst information eller annan service att tillgå när vi anlände, det tog Gunnar halva kvällen att ens hitta hamnkontoret, trots att han frågade flera personer! När han väl lokaliserat det var ingen där. Pappa blev så ilsken att han genast författade ett brev till ledningen för marinan – dock på svenska. Detta håller vi nu på att översätta till engelska innan det ska skickas iväg.
Det är dessutom rätt långt till själva staden. Synd, för Valencia lär ju vara en trevlig stad. Men det går ju bra att åka dit med tåg från någon annan, trevligare hamn i närheten. Vi packade oss i alla fall iväg direkt nästa morgon när vi ovilligt hade betalt för det tveksamma nöjet att förtöja vid deras skruttiga ponton med sina äckliga förtöjningslinor.
När vi seglat några timmar från Valencia och närmar oss nästa hamn ser vi mörka moln torna upp sig längs kusten. Först ser det ut som ett vanligt åskväder på land, men snart blir hela himlen blygrå och åskan drar ut över havet. Åskan behagar vara just där vi är och vi försöker styra undan, innan vi inser det lönlösa. Häpna tittar vi på skådespelet när hela himlen blir gråsvart, och plötsligt solen tittar fram ur en osannolik glipa och färgar molnen djupt blågrå, medan vattnet är ljust grön-turkost. Det är lite otäckt med blixtarna som slår ner runt oss, men otroligt vackert! Vi har tur, det värsta kommer inte över oss och ganska snart drar ovädret vidare österut.
Puerto de Burreana var inte särdeles upphetsande. Här letade vi upp en i och för sig rätt trevlig liten krog för att få oss lite tapas till livs, Pappa skulle bjuda. Som språkrör på det spanska tungomålet tog jag mig friheten att beställa ett antal smårätter, bl a de helt färska räkor (de låg där och sprattlade ömkligt bakom disken) som grillas någon minut. Mums! När vi sedan fick notan insåg vi att denna lyx – tre räkor var – kostade Papps 25 euro!! Hela notan gick på över 70 euro... för lite tapas och ett par öl. Rena rånet! Vi blev här brutalt påminda om att fisk- och skaldjurspriserna här i Medelhavet är något helt annat än vid Atlantkusten.
I övrigt tycker vi nog att de marinor vi övernattar i är trevliga. Puerto Oropesa är en sådan. Staden är vid första påseende en stor och inte alltför upphetsande turistanläggning med gigantiska lägenhetskoplex. Men ger man sig över på andra sidan järnvägen, kommer man till den egentliga staden med en ganska charmig äldre stadsdel. Vi tog oss upp till de i och för sig hårt restaurerade och tillintetsägande resterna av en gammal medeltida borg, där man till vår häpnad smällt upp stadens alla radio-,tv- och mobiltelefonantenner. Var annars får medeltida monument fungera som mastfundament?
Benicarló är en utmärkt bunkringshamn. Här finns en jättestor Mercadona (Mercadona är en bra supermarché-kedja, Gunnars anm) nära hamnen. Gunnar hade återigen drabbats av en envis förkylning som inte ville ge sig. Pappa och jag tog cyklarna och utforskade staden i strålande sol. Staden är rätt stökig och lite förvirrande, men inte alls utan charm. Efter rundturen slår vi oss ner för att släcka törsten med lite sangria. Vi har beställt en halv liter, men får in en karaff som rymmer mer än en liter. På min fråga envisas servitrisen med att detta är en halv liter, så det är bara att slörpa i sig. Och gott var det.
Rejält sangriasnurrig är det sedan inte helt lätt att ta sig till supermercadon för att handla, ännu svårare att cykla hem till båten med all mat. Men vi kommer lyckligt hem och kan äta en kalasmiddag på Gunnars vitlöksräkor och foreller med hemgjord hollandaise-sås. Konstigt nog gick det att få ner lite vitt vin till, också...
Vi stannar här en dag för att Gunnar ska kunna kurera sig lite och för att Pappa och jag ska kunna cykla iväg och titta på Peñiscola, som ligger 7 km söderut och som vi seglat förbi innan vi gick in i Benicarló. Här finns fina cykelbanor och det är helt platt, så det är lätt att ta sig dit. Peñiscolas gamla stad består av en muromgärdad halvö (tidigare var den helt omgiven av vatten) krönt av en magnifik borg. Här finns spår ända från Fenicierna och den nuvarande borgen byggdes av Tempelriddarna på en äldre morisk borg. Här huserade en av de mer eller mindre erkända Avignonpåvarna - Benediktus XIII, alias Pedro de la Luna - i början av 1400-talet, efter att ha blivit ivägjagad från Avignon. Denne man blev nästan hundra år, rätt beundransvärt för en påve i denna mycket oroliga tid för kristenheten.
Enligt turistbroschyren skulle denna borg vara Spaniens näst mest besökta monument efter Alhambra i Granada, men det har jag faktiskt väldigt svårt att tro på.
Denna lilla halvö ligger dock mycket vackert och de smala gränderna är trevliga att promenera på. Intrycken störs tyvärr lite av det myckna turistkrims-kramset som säljs i vartenda gathörn.
