Vi stannade ytterligare ett par dagar i Lagos, tvättade kläder och gjorde Eilean i ordning efter alla helger och gäster.
Vi fick en fin segling i sol och värme och frisk nordvind i 25 sjömil till Vilamoura. Vilamoura är en ort vi egentligen ville undvika, en turisthåla som byggdes upp från ingenting under 70-talet och med en jättelik marina. Men eftersom Vilamoura ligger strategiskt till för att dela upp den annars långa sträckan till vårt egentliga mål, Olhaõ, tyckte vi att vi kunde gå in och kika.
Vilamora var ingen rolig syn. Hundratals stängda barer, restauranger och diskotek. De enorma hotellen var tysta och öde och det enda livet och rörelsen kom från de hantverkare som renoverade och byggde ut inför säsongen.
Vi lämnade utan saknad Vilamoura och gick i 10-15 m/s motvind till Olhaõ. Att ligga kvar var inte frestande, och en seg, blöt kryss var inte heller attraktivt, så det blev motor i några timmar.
Från Faro i väster nästan ända bort till Vila Real de Santo Antonio vid spanska gränsen i öster sträcker sig ett 40 sjömil långt deltalandskap bestående av låga öar med grunda rännor och mängder av sandbankar innanför som torrläggs vid lågvatten.
Området, Parque Natural da Ría Formosa är klassat som nationalpark och där finner man ett stort djur- och fågelliv. För djupgående båtar är området inte farbart förutom genom ett par litet djupare rännor som leder till orterna Faro, Olhaõ och Tavira.
Detta är inte ett floddelta i vanlig mening, då Ría Formosa inte är en vanlig flod som rinner ner från bergen och ut i havet. Namnet syftar på det system av ”floder” som vattnet mellan sandbankarna bildar och som snarast går i ost - västlig riktning längs kusten. (Sannas anm.)
I Faro, huvudorten i Algarve och i Tavira, finns ingen hamn för djupgående segelbåtar och man tvingas ankra på redden utanför. Men i staden Olhaõ (Algarves största fiskehamn) har man påbörjat arbetet med att anlägga en marina. Marinan är långt ifrån färdigbyggd, pontonbryggorna finns på plats och muddringsarbetet är gjort. Elaka tungor påstår att bygget, som finansieras med EU-medel, avstannade när man insåg att marinan byggdes rakt ovanför mynningen av Olhaõs orenade avloppssystem. Bidragen frös inne och projektet dog! Eftersom det ännu varken finns el, dricksvatten eller någon annan service är det gratis att ligga där. Huruvida påståendet om avloppet var riktigt eller inte går inte att utröna, men vattnet verkar inte skitigare än i de flesta andra portugisiska hamnar. Då platsen är skyddad, staden är ursprunglig och charmig utan nämnvärd turism har Olhaõ dragit till sig en liten koloni av kostnadsmedvetna seglare som utnyttjar möjligheten att ligga billigt över vintern i en litet större stad. Här har våra ”hollmänska” vänner på Aurora legat i ett par månader och nu var det dags för ett efterlängtat möte.
Tajmingen var inte den bästa när vi i hård vind angjorde inloppet till deltaområdet utanför Faro/Olhaõ, vi kom fram mitt under ebb och mötte stark motström på nästan 4 knop och fick några rejäla brottsjöar mot oss utanför det grunda inloppet. Men väl innanför de yttre öarna blev vattnet lugnt och med någon knops motström tog vi oss långsamt in i de slingrande djuprännorna. Nu gällde det att vara försiktig. Rännorna är smala och håller vid lågvatten bara 2 meter i de grundaste partierna. Skulle vi komma fel, gå på grund och fastna kan det bli ödesdigert vid snabbt sjunkande vatten! Men med ögonen stint på ekolodet och på de sparsamt utplacerade bojarna och enslinjerna nosade vi oss sakta in och kunde utan några problem förtöja någon timme senare längs med en pontonbrygga i Olhaõ. På bryggan väntade Udo, Ingeborg, Inta, Malin och Aina med glas, en 5-liters dunk rödvin och popcorn! Det blev ett kärt återseende, och i sedvanlig tradition lyfte jag Aina i benen och doppade henne i sjön!
Förutom Aurora ligger här ett 20-tal båtar av olika nationaliteter, ett par amerikaner, en fransman, flera tyskar, holländare och engelsmän, en schweizisk och en svensk båt, Dione af Nynäshamn.
Frånvaron av landström gör att när man på kvällen går längs den långa pontonbryggan möts man av en fullständig kakafoni av hostande och spottande bensindrivna elgeneratorer, puttrande inombordsmotorer och vinande vindkraftverk. En stilla kväll kan det vara ett moln av alla avgaser då de flesta båtar måste köra laddning i någon timme för att klara kylskåp och värmeanläggningar.
Olhaõ visar sig vara ett trevligt ställe, mycket trevligare än vad vi fick intrycket av när vi rekognoserade med bil för över en månad sedan. Marinan ligger precis vid stadskajen och de två stora saluhallarna, en för fisk, en för kött och grönt. Staden är behagligt fri från turism, inga hotell eller skyltar om engelska frukostar, inga barer som skryter med storbilds-tv och engelska ligamatcher. Däremot en levande stad med skolor, barn, lösspringande hundar, butiker och ett tydligt portugisiskt vardagsliv. Det är nära till allt som t.ex favoriten ”Pingo-Pongo” (smeknamnet på ”Pingo Doce”, en livsmedelskedja med välsorterade butiker i de flesta portugisiska orter), brödbutiken, internet-cafeét och annan nödtorft.
Restaurangerna är enkla och billiga, en av de första kvällarna halkade vi in i ett namnlöst hål i väggen och åt varsin träkolsgrillad och piri-pirikryddad kycklinghalva med sallad och hemgjord pommes-frites, en liter vin och kaffe för 15 euro! Marginellt dyrare än en ”dagens lunch” hemma, men väldigt gott! Lokalen var möblerad med udda bord och stolar, inte en tallrik var identisk med den andra och mitt i rummet stod en rykande träkolsgrill där en ständigt skrattande man med rötter från någon av de forna kolonierna grillade all mat. Restaurangen hade ingen meny, utan man fick fråga grillmannen om vad som fanns hemma för ögonblicket. De övriga gästerna som satt och åt och pokulerade bland rökmolnen från grillen var uteslutande portugiser som alla verkade vara stamgäster.
Från båten har vi utsikt över hela Rio Formosa, och ser solen gå ner över sandbankarna. Vid lågvatten har vi en dyig sandbank bara 30 meter från båten och där går det storkar, hägrar och andra fåglar och plockar godis från dyn. Eller så ser man portugiser i stövlar klafsa runt med en spade och gräva upp en slags musslor.
En av höjdpunkterna var lördagsmarkanden, när traktens bönder reser in till staden och reser sina stånd på kajen. Här finns allt som växer till salu! Apelsiner, vitlök, mysko bönor och gryn, potatis, citroner... Oliverna är värda en kommentar i sig, här fanns alla möjliga storlekar, kryddningar och färgnyanser och kunderna gick runt och provsmakade med kännarmin innan det blev affär. Det var skojigt att gå runt och se på både varor och människor och göra några små inköp.
Vi blev kvar ganska länge i Olhaõ, dels var det bra för reskassan att ligga gratis, dels trivdes vi bra både i staden och i kolonin av långliggare. Varje gång vi gick i land (vi låg nästan ytterst på den 200 m långa pontonbryggan) tog det outsägligt lång tid, för vid var och varannan båt stannade man för en pratstund. En kväll ordnades det gemensam brygg-barbecue, där alla tog med sig något att grilla, några tillbehör och ett par flaskor vin. Trots kyla och mörker blev det en trevlig tillställning med långbord på bryggan.
Vid ett par tillfällen besökte jag och Udo från Aurora en slags musikbar som anordnade varierande konserter. Där lyssnade vi på fado en kväll, arrangemanget bestod i att stället höll med två kompmusiker, i övrigt var det gästerna som fick kliva upp på scenen och sjunga. Naturligtvis var prestationerna blandande men några uppträdanden var väldigt bra. Det är intressant hur portugiserna håller fast och kan sina fados, såväl gammal som ung sjunger, och sjunger bra! Det var rätt rörande att se fiskar-Jão kliva fram, i arbetsbrallor och luggsliten, hemstickad tröja och med de väderbitna, grova händerna knäppta framför sig, med en ängla-baryton framföra en av alla känd sång om längtan och olycklig kärlek. Sånt här saknar man i Sverige!
En annan kväll var det jazzkonsert med en väldigt ung trio där ingen var över 20 år. Sättningen var den klassiska, piano, kontrabas och trummor och de var oerhört duktiga och drivna. Udo och jag var nog de enda turisterna som frekventerade detta anspråkslösa ställe där inträdet var gratis, men i gengäld var det man beställde vid borden var något dyrare, hela 1,50 euro (!) för en stor öl och överskottet blev musikernas gage.
Vid ett annat tillfälle gjorde vi, Aurorafolket och en familj från en schweizisk båt en utflykt med färjan ut till Culatra, den långa, låga sandön som innesluter Rio Formosa från havet. Utrustade med matsäckar gick vi en flera timmar lång promenad på den märkliga ön. Förutom två små byar med några tiotal hus vardera bestod ön av oändliga sanddyner genomskurna av grunda vikar som torrläggs vid lågvatten. I en av dessa vikar hade det bildats en koloni av katamaranseglare från olika nationer som funnit sitt paradis på jorden.
Dessa seglare verkade vara en samling udda existenser som gav intrycket av att vara mer eller mindre bofasta, många verkar inte ha flyttat sig på åratal. Man kan ju inte låta bli att undra vad det är för slags människor som flytt undan all social ordning och väljer att leva sitt liv i en båt halvt uppkörd på land, utan el och vatten och med små hembyggda förrådsskjul bredvid sin båt. Man får en känsla av att detta inte är människor som deklarerar årligen, deltar i allmänna val eller avbetalar på en färg-tv.
Från Olhaõ gjorde vi också utflykter med tåg och buss och besökte grannorterna Faro och Tavira. Faro, som är huvudorten i Algarve är en riktigt stor stad med märkbar turism. Vi besökte ett par museér, dels det arkeologiska museét som låg inrymt i ett gammalt kloster, dels hembyggdsmuseét som hade en fotografisk utställning med dokumentära bilder från 50-60-talets Algarve. Dessa intressanta fotografier visade hur outvecklad och primitiv denna region var för bara 4-5 decennier sedan. Inte skymten av en turist, ingen elektricitet eller avlopp, allt arbete gjordes för hand och transporterna skedde med åsnor eller med korgar på kvinnornas huvuden. Fiskebåtarna, såväl stora som små roddes med åror och drogs upp på stranden mellan fisket.
I Tavira, som är en liten stad med en försvarlig fiskehamn som inte kan nås av segelbåtar då inloppet spärras av en bro, finns det en gammal stadskärna med befästningsrester och byggnader som härstammar från både romersk och morisk tid. Tavira har inte heller drabbats av turismen i någon större utsträckning, även om just det cafeét vi åt lunch i visade sig huvudsakligen vara frekventerat av engelska ’ex-pats’.
Under några av dagarna i Olhaõ drabbades vi av något som med Algarvesiska mått mätt skulle kunna kallas för en köldknäpp. På nätterna hade vi runt 5 grader, vilket inte är så ovanligt i sig, men på dagarna klättrade sällan termometern mycket över 10 grader, något som i den friska vinden kändes obeskrivligt kallt och bistert.Vi var tvungna att köra värmaren långa stunder dagligen och strömförsörjningen blev snart ett problem då det bara blåste några timmar mitt på dagen och vindsnurrans tillskott blev otillräckligt. Den enda möjligheten var att köra motorn 1-2 timmar per dag, vilket den inte alls gillar eftersom den går obelastad, inte blir riktigt varm och protesterar genom att börjar ryka blått. Som vi skriver på ett annat ställe, skall man ligga still längre tider och ändå vara beroende av ström är det nog en riktig dieselgenerator som gäller. Solceller och vindgeneratorer är tyvärr otillräckliga i det långa loppet.