...som får alla sannolikhetskalkyler att ställas på ända!
I sällskap med delfiner och som vanligt motorseglande gjorde vi sträckan till nästa ria, Viviero i mulet väder och normalhög dyning, dvs ungefär 2,5 meter. Viviero skulle inte höra till de vackraste enligt seglingsbeskrivningen, men där håller vi inte med! Klart trevligare omgivningar än Ribadeo, med ett flertal ankarplatser att välja mellan, beroende på vindriktning. Vi valde dock att gå in till marinan, som ligger längst in, ett litet stycke upp för den kanaliserade floden. Marinan visade sig vara helt nybyggd, med fina pontoner och gott om plats.
Redan vid inseglingen kommenterade vi att inne i marinan låg en Hallberg-Rassy som redan på håll såg långfärdsmässig ut. Man kan oftast lätt se när en båt är långväga ifrån, den har vindkraftverk och/eller solcellspaneler, flera överdimensionerade ankaren, många prylar surrade på däck, smutsiga och stora fendrar, en sliten gummibåt med utombordare och kläder på tork. Skrov och däck är ofta litet smutsiga och skabbiga.
När vi kommer närmare ser vi att båten för engelsk flagg, och heter Bidean of Rhu! Vilket sammanträffande säger vi, ytterligare en båt med anknytning till den lilla skotska byn Rhu, där vi köpte Eilean!
Vi har knappt hunnit lägga till när vi ser en man från Bidean of Rhu komma springande på kajen, vinkande med ett stort leende på läpparna. När han närmar sig ropar han; ”What’s the name of your boat”? Jag svarar honom och får frågan; ”Did you buy her in Rhu”?
Glatt presenterar han sig som Mike Dodworth, Eileans förre ägare som vi köpte båten av, men aldrig träffade personligen!
Man kan inte låta bli att undra, hur stor är egentligen sannolikheten två båtar, en från Stockholm och en från Skottland stöter ihop i en liten Galicisk håla vid sidan av allfarvägarna, dit få seglare överhuvudtaget hittar? Den måste vara mikroskopisk!
Mike Dodworth har seglat hit med sin hustru Martha och förbereder nu båten för vinteruppläggning i Viviero då de skall resa hem till Skottland i oktober för att återvända först i april nästa år. Mike och Martha är snabba och bjuder in oss till middag på restaurang redan samma kväll. De visar sig vara humoristiska och trevliga människor och det blir en minnesvärd och trevlig kväll med god mat, trevliga samtal och många skratt.
Vi äter kött på restaurang för första gången sedan Belgien! Det var enormt gott, men så var det ju ingen sketen kvarterskrog vi blev bjudna på, heller. Den hade fått någon fransk resegourmet-utmärkelse fem år i rad. (Sannas anm.)
Efter maten avslutar vi kvällen med en single-malt (förstås) ombord på Eilean. Mike blir mycket imponerad över de förändringar och förbättringar som gjorts på den egentligen ganska risiga båt han sålde för fem år sedan.
Han skriver i gästboken;
“Selling this boat nearly broke my heart, but now when I see how well she has been looked after I am a happy man.”
I Viviero blir vi kvar i flera dagar, dels trivdes vi här, dessutom återförenades vi med våra gamla vänner från Aurora. De lämnade L’AberWrac’h i Bretagne samtidigt som oss men valde att korsa Biscaya en något kortare väg, och gick rakt sydlig kurs mot Gijon. Sedan dess har vi haft regelbunden SMS-kontakt, men vi har inte kommit i kapp dem förrän nu.
Vi återgäldar restaurangbesöket med Dodworths och bjuder dem på middag ombord, som blev en glad tillställning med många flaskor vin!
Gunnar lagar en alldeles förträfflig kycklingrätt med vitt vin, hel smålök, paprika, citronskivor, timjan och en massa kluvna vitlöksklyftor. Han börjar bli en riktigt duktig kock! (Sannas anm.)
Den tredje dagen lämnade vi marinan (med lätt huvudvärk) tillsammans med Aurora och gick ut i rian ett kort stycke och lade oss för ankar utanför en inbjudande sandstrand. Efter att ha tillbringat eftermiddagen på stranden blir vi bjudna på middag med ostfondue ombord på Aurora.
Natten för ankar blev inte helt lugn, dyningen går som så ofta in i ankarplatserna och vi låg och rullade en del hela natten. Själva rullningen är oftast inget större problem om den är måttlig, man vaggas gott, men det gäller få tyst på alla oljud! Det finns inget mer irriterande än något föremål som rullar fram och tillbaka i ett skåp med regelbundna ”klonk-ljud” Tyvärr hade vi inte hängt ut den av Christer Hansson designade ”Helga-flundran” vi byggt, en rullnings-hämmare i form av en blytyngd plywood-skiva som hängs i bommen över båtsidan. Genom sina rörelser i vattnet bromsar den effektivt rullningen för ankare.
Så småningom blir det dags att lämna Viviero, ett ställe där det var lätt att trivas. Synd att det inte ligger längre söderut, då hade det varit en idealisk övervintringshamn. Relativt billig marina med god service, skyddat läge och en stad med flera stora ”supermercados” och allt annat man behöver.
