Eftersom det var dyrt att ligga i El Puerto bestämde vi att gå de få sjömilen till Cadiz redan nästa kväll, trots att det blåste småspik, över 20 m/s, dock i baken. Vi gick över med Auroras två äldsta flickor som ville få lite omväxling ombord på en annan båt. (Annars är vi rätt strikta med att inte ta ansvar för andras barn under segling.) De fem sjömilen är inte mycket att tala om, men att lägga till vid de alltför korta pontonfingrarna i marinan med en kuling i babords låring blev lite knepigare än vad vi trott. På bryggan stod både Auroras besättning, en kille från en holländsk båt och en marinagubbe och viftade medan vi cirklade runt och försökte bestämma hur vi skulle göra. Gunnar spådde att detta skulle gå helt åt skogen, men vi hade förstått att detta var den enda platsen de hade att erbjuda, så det var bara att ta gud i hågen och bränna in med högsta fart. Andra har lite svårt att inse vad det innebär att lägga till med en tung båt med stort vindfång i hård sidvind.
När vi då kommer emot pontonen i oroväckande hög fart för att kunna hålla kursen och undvika att mosa den lilla motorbåt som ligger på vår styrbordssida hör vi förskräckta skrik från bryggan, och trots att vår vän Udo försöker förklara att ”he knows what he’s doing” kan vi klart utläsa att de andra tror av vi är några kompletta galningar.
Jag förstår dem – det måste se otäckt ut när man står på en låg pontonbrygga och ser Eileans höga stäv forsa in rakt emot en mellan de förtöjda båtarna med 6 knop när det bara en båtlängd kvar till bryggan. Men när det blåser så hårt snett akterifrån är enda chansen att hålla hög fart, och därmed god styrförmåga in i det sista. Velar man i låg fart börjar hon ofelbart att driva och vrida sig – och sedan är det kört! En båt med Eileans vindfång och vikt drar man inte på plats med handkraft i en kuling. Med vår stora propeller går det att stoppa henne på under en båtlängd, vilket den nervösa mottagningskommitén inte vet! Det är i sådana här situationer man inte vill råka ut för något tjall i backslag eller reglagevajrar...(Gunnars anm).
Det blir allmän kalabalik och jag gör det klassiska misstaget att börja lyssna mer på vad hamn-nissen gapar om, än på vad Gunnar säger. Trots att vi fått ett antal tampar i land och att vi inte krossat motorbåten på väg in, kunde vi inte hålla aktern mot vind, då fyra meter stack ut utanför fingret och alltså inte gick att lägga fast. I vindens tjut gick det inte heller att höra vad någon sa, speciellt inte då allt skreks i en blandning av spanska, svenska, norska, holländska och engelska. Aurora-barnen försvann som skrämda blixtar från vår båt så fort det gick, då ”samtalstonen” ombord alltmer hade övergått till en mer irriterad variant. Det är tyvärr alltför lätt att tappa teamkänslan i dessa lägen. Hur som helst, efter att ha slitit och dragit i tampar, flyttat ett par av pontonens pollare och vinchat in aktern mot det sketna pontonfingret, gick allt bra till slut. Det tog oss dock ett par timmar att förtöja ordentligt.
Av detta kunde vi lära oss vikten av att inte bry sig om alla välmenta råd (ibland order) man får av hjälpsamma personer på bryggan, utan vara den som själv bestämmer var tamparna ska läggas. Bra är också om man i förväg lite mer i detalj bestämmer vad som ska ske efter att tamparna väl är i land.
Nästa gång vi hamnar i en liknande situation skall vi ha megafonen i beredskap, en julklapp från Sannas bror Chrille! (Gunnars anm)
Puerto América lär ju aldrig få några skönhetspoäng, precis, men närheten till själva Cadiz ursäktar en del. Hamnen är bra, men omgivningen är en kommersiell storhamns bakgård, med allt vad man kan förknippa med en sådan i södra Europa.
Till Cadiz gamla stadsdelar knallar man dock tämligen lätt på en sådär 20 minuter. Har man tillgång till cykel är det ännu bättre, men det är inte lätt att hoja runt på de smala gränderna i gamla stan med alla bilar, moppar och motorcyklar som bränner runt här i allmänt dödsförakt.
Staden har en omisskännlig charm och är känd för en liberal attityd och öppenhet. Här finns så mycket att titta på. I gamla delen sjuder det av liv, speciellt efter klockan sex – sju på kvällen bland kvällsshoppare, glas-efter-jobbet-gäng, föräldrar med barn på promenad innan middagen, med flera. Vid denna tid dyker det upp gatumusikanter i var och var annat gathörn. Folket samlas på barer och caféer, kanske lite dävna i ”baksmällan” efter den gigantiska karneval som varje februari utspelar sig här, den mest spektakulära och välbesökta i hela Spanien. Lite synd var det ju, att inte vara här just då, men under karnevalsveckan är hela hamnområdet en mega-stor festplats dygnet runt, så det hade knappast blivit någon sömn över huvud taget. Vi har väl blivit lite medelålders, men det räckte bra med firandet i Ayamonte.
Gamla stan är utomordentligt trivsam att flanera i och glutta i mystiska och roliga affärer. Vill man skaffa sig en outfit i en stil som garanterat ingen annan har, ska man shoppa här. Vi nöjde oss med att köpa böcker på antikvariat och hittade klassiker som ”Wuthering Heights”, ”Lolita” och ”On The Road” för en billig penning.
Jag dammade vid ett par tillfällen av den gamla lärarsjälen och hade Skola Ombord med Aurorabarnen Inta, 11år och Malin, 10 år. De tyckte det var skoj med en annan båtlärare än mamma och pappa, Udo och Ingeborg var glada att slippa och kunde åter knyta an till glädjen att vara med där lärande sker. Vi hade börjat lite redan i Olhao, där den långa betongpontonen lämpade sig för att rita en tidsaxel för att bättre kunna få grepp om Tiden. När levde egentligen dinosaurierna? (Då hamnade vi ända borta i Faro.) Hur länge har människor funnits på jorden? Vad betyder det när vi säger att det nu är år 2005? Det var utomordentligt skoj att undervisa tjejerna. De är båda intelligenta, fast på olika sätt. De går i waldorfskola hemma i Norge och är vana vid kreativt lärande. Flickorna var mycket frågvisa och innan man visste ordet av hade diskussionen hamnat på oanade djup och långt från ursprungsämnet. Det var långt ifrån alltid jag kunde ge några vettiga svar på alla frågor. Tidslinjelektionen slutade i en intressant religions-filosofisk diskussion om jordens skapelse. Just på denna bild har vi geografi, där en apelsin får agera jordklot.
Vi firade också Aurora-Ainas sexårsdag och blev bjudna på riktigt kalas ombord på deras båt.
Cadiz är, som så många andra städer vi besökt, en plats där man kunnat spendera mer tid, men efter tre dagar får vi god vind och bestämmer oss för att gå vidare.