Tredje dagen börjar med ett misstag direkt på morgonen; precis när vi kastat loss ser vi en stor pråm närma sig akterifrån. Istället för att stå på, och hinna som avtalat till slussen före pråmen släpper vi förbi den. Den som seglar för brödet... Vi inser senare att slussvakterna räknat med pråmen, och tänkt sig att vi skall slussa in i vår första sluss för dagen före dem, och sedan köra ifrån.
Nu är det så att en pråm får köra 6 km/h, vilket den gör på raksträckorna. Men så fort den skall in eller ut ur en sluss går det så sakta, jätte-saaakta. Vilket i och för sig är förståeligt. Med 5 centimeters (2,5 cm per sida) marginal till slussväggen gäller det att träffa rätt. Så vi hamnar ohjälpligt bakom den vackra och välskötta Cornelia från Holland och som byggdes redan på 1920-talet. Hon är tungt lastad med säd som så småningom skall bli spaghetti.
Vi kan inte köra om, och vi kan inte ens köra i pråmens 6 km/h, Eilean gör över 7 km/h (4 knop) på tomgångsvarvtal. Så vi måste i och ur med växeln hela tiden... Och Cornelia släpar i botten och hennes propeller rör upp dy och döda växter så att det redan grumliga kanalvattnet blir till något som mest liknar magsjuka.
Efter en sluss och ett par timmar inser vi att vi det här inte håller och kör in kölen i dyn vid en bredare del av kanalen och ägnar oss åt lunch och romanläsning istället. Samtidigt får Cornelia ett ordentligt försprång.
Men vad vi ännu inte vet är att någonstans längre fram möter Cornelia en annan pråm, passerar den och nu stävar denna mötande pråm mot oss...
Så kommer då Mötet Med Pråmen
Och när vi avslutat lunchen och backat ur dybanken går vi vidare mot nästa sluss, som för ovanlighetens skull inte öppnar mer eller mindre direkt. Snart inser vi varför – en mötande pråm går just in i slussen och kommer snart att möta oss!
Kanalsträckan där vi befinner oss är normalbred och normaldjup, och vi kan inte erinra oss någon lämpligare mötesplats på rimligt avstånd bakom oss. Så vi beslutar oss för att stanna där vi är och köra åt styrbord i kanalen så långt vi bara kan och låta pråmen passera.
Efter en oändlig tid är slussningen klar och pråmen kommer sakta, sakta emot oss. Vi har backat undan en bit och kommer mot pråmen med knapp styrfart och håller så långt åt styrbord vi kan, vi känner hur kölen går i dyn.
När vi ligger i höjd med pråmens för har vi ungefär 30 cm mellan skroven. Men så inträffar två saker. Dels sjunker vattennivån någon decimeter vid sidan av pråmen, och vi fastnar ohjälpligt i dyn utan att längre kunna röra oss ett dugg framåt. Dels så sladdar pråmen mot oss! Den försöker hålla så långt åt styrbord den kan, men eftersom aktern går djupare än fören glider den mot kanalbanken och pråmen kommer allt närmare oss, snart är marginalen borta!
Obevekligt går pråmens stålsidor emot vår fenderplanka och börjar trycka oss åt sidan med allt större kraft – 300 ton mot våra 12! Vår köl tar emot trycket i sidled så fendrarna blir allt plattare och plattare, och snart är de helt utplattade och frimärkstunna. Här är det endast fenderplankan som räddar vårt skrov.
Lyckligtvis är pråmskepparens fru, som står bakom ratten en hygglig prick och pråmen går helt osannolikt långsamt framåt. Men pråmens fribord är helt raka, lodräta och släta, utan vare sig utstående nitar eller svetsar som kan haka fast i något. Därför ligger vår fenderplanka kvar utan att rubbas ur sitt läge och pråmen kan kasa förbi utan att ställa till några skador.
Men det var en ganska obehaglig situation, att sitta maktlös fast i dyn utan att kunna göra något samtidigt som trycket mot skrovet bara ökar och ökar. Medan pråmen passerar berättar den vänlige skepparen för oss att det sämsta stället att möta en pråm är just där vi befinner oss, nedströms en sluss där sediment lagras och kanalen är som grundast. Han menar att vi skulle ha vänt tillbaka till föregående sluss och mött honom där istället, och att det är så typiskt de odugliga franska slussvakterna att inte ingripa och tala om för oss hur vi borde göra! Vilket faktiskt är sant. Slussvakten kunde lätt ha ropat till oss, om han velat!
Äntligen är pråmen förbi, och vi känner hur Eilean kränger tillbaka och kan börja röra sig igen. Vattnet liknar mer lervälling än vatten och överallt flyter skräp omkring som rörts upp av våra propellrar – vi har ju kört sakta framåt under hela mötet. Även om vi stod still har vi haft en vattenström över rodret som gett oss en teoretisk styrförmåga – vad nu vi skulle med den till.
Så, utan skador, och med kallsvettiga pannor kan vi gå in i slussen en erfarenhet rikare. Och vi hade tur att pråmskepparen och hans hustru var av det tålmodiga och vänliga slaget som gjorde allt för att mötet skulle gå väl. Jag tänker med en rysning hur det kunde ha gått om det istället hade varit en nonchalant skeppare som bara hävdat den rätt som yrkestrafiken har över fritidsbåtarna och stått på.
Resten av dagen går fint – vi kämpar på i mestadels automatiska slussar medan solen gassar, i skuggan är det ca 35 grader och kanalvattnet ligger runt 26-27 grader – inte mycket till svalka! Vi har i alla fall bestämt oss för att kanalvattnet är rent nog för att bada i. Vi närmar oss ju kanalens lanthöjd, där vattnet rimligen är som minst förorenat. Dagarna går ändå an, parasollet över sittbrunnen ger skugga, och en svag vind fläktar. Men nätterna är en annan historia. Utetemperaturen kryper aldrig under 25 grader och båten magasinerar så mycket värme att det vid midnatt fortfarande är 28-29 grader inne, trots att varenda lucka är öppen.
Till kvällen hittar vi en liten, kort brygga vid den lilla byn Dommarien där djupet räcker med ett nödrop. Vi tar en promenad i den charmiga byn, som saknar all service, inte ens ett bageri finns. Av en äldre kvinna blir vi rekommenderade att promenera ut ur byn och upp för en kulle där en staty av en av alla dessa heliga jungfrur är rest. Från kullen har man en fin utsikt över det böljande jordbrukslandskapet. Vackert.