Kusten mellan Torrevieja och Benicarló, Costa Blanca och Costa del Azahar ser inte mycket roligare ut än vad det gjorde längs Costa del Sol. Här är turist-konglomeraten dock inte lika stora och de flesta orter innehåller också en riktig stad, inte bara turistanläggningar.
Naturen är fortfarande enahanda – stränder och/eller ogästvänliga klippor med dammig buskvegetation. Och så skräpet! Dessa förb... sopor överallt!
Vad som nästan alltid är vackert är själva havet. Jag har aldrig varit med om ett hav som kan skifta i de mest fantastiska färger. På sina håll är det så klart vatten att vi ser botten trots att lodet visar på 16 meter!
Vår första natthamn, La Villa Joiosa, blir en trevlig överraskning. Liten, trivsam marina, mycket trevlig personal och en stad som inte alls så turistifierad som det mesta längs denna kust. Här skulle vi ha kunnat stanna flera dagar.
Nästa hamn blev Denia, som är en gigantisk marina, men välfungerande och med väldigt flådiga duschar. Där kliver man in i sitt eget stora, tjusiga duschrum och sätter igång allt - el, vatten, fläkt, dörrlås - med hjälp av det lilla plastkortet. Mycket trevligt med egen kuppe! Den lilla staden Denia hade en överraskande söt gammal stadsdel (ett par kvarter) där vi hittade den utomordentliga restaurangen La Menta med skämtglad tysk (tror vi) kypare som sett lite för mycket på Fawlty Towers. Något som inte förbättrar vårt omdöme om västra Medelhavet är det lynniga vädret. Det är nu rätt länge sedan vi fått en väderprognos som stämt med verkligheten. Det gör oss lite osäkra och vi blir i ännu högre grad än tidigare försiktiga generaler i seglandet. Längre etapper på ett-två dygn känns inte så frestande på detta hav som vi inte riktigt kan bli vänner med.