Vår tanke var att vi skulle hinna till staden Vitry Le Francois till den 15 juni. Dit går det direkttåg från Paris, och det skulle vara enkelt för Sanna, när hon återvänder tillsammans med Anita att ta sig dit. Så vi står på litet och kör ganska länge en dag. Så när vi letar förtöjningsplats strax före kanalens stängning får vi rådet av ett par förbipasserande VNF-grabbar att passera ytterligare en sluss. Nedanför den skulle det finnas en bassängliknande breddning av kanalen med bra förtöjningsmöjligheter. Så vi följer deras råd och slussar ner bara några minuter före stängningsdags.
Men här blev vi lurade! Trots att grabbarna som hänvisade oss hit jobbade för kanalbolaget verkade de inte veta att segelbåtar har kölar. För när vi kommer till den anvisade breddningen av kanalen, kör vi fast i dyn när det är hela 4-5 meter kvar till land. Hur vi än försöker på olika ställen, tar sats och håller på går det inte. Den här förtöjningsplatsen håller nog bara dryga metern och funkar för motorbåtar eller olastade pråmar.
Mellan oss och nästa sluss har vi en ganska lång sträcka kanal som går genom obebodda områden där det inte finns någon kaj eller brygga. Nu är det också för sent att vända och slussa upp en sluss igen, där det finns förtöjningsmöjligheter. Vi känner oss som Den Flygande Holländaren, vart skall vi ta vägen? Vi kan inte ligga hur som helst, utan måste förtöja ur vägen, trots att kanalen stänger för natten. Det finns ändå möjligheter att pråmar kan passera, om de har en brådskande last kan de betala för övertidsslussning. Så det enda vi kan göra är att fortsätta och leta efter en plats där det åtminstone går att få linor i land och kanalen är bred nog för en pråm att passera.
Till slut, nästan framme vid nästa sluss blir kanalen en aning bredare. Här kan vi genom att ta sats och vincha hem förtöjningslinorna få in Eilean långt nog i dyn så att vi ligger utanför kanalens djupränna och får iland vår landgång. Ekolodet visar på 1,3 meter och Eilean ligger stumt med lätt slagsida som om hon vore fastgjuten i marken!
Konstigt nog är det aldrig några problem att backa ur henne efteråt. Några sekunder med litet mer än halv fart back räcker, vattnet blir alldeles geggigt, hon rister till och kommer långsamt loss. Men det är inte utan att jag undrar om det överhuvudtaget finns någon bottenfärg kvar på de understa 30 centimetrarna av köl och roder. Rimligen borde allt vara bortslipat med det här ständiga körandet i dy.