...hundar, katter, irländare och engelskor
Någon dag senare följde vi våra vänners exempel och lämnade Cascais – en marina vi efter 12 dagar kände ganska väl. I solsken, måttlig dyning och SO-vindar seglade vi söderut. Dagen bjöd på skiftande förhållanden, allt från motorsegling i ytterst svaga vindar, till härlig halvvindssegling när vinden ökade till 10-12 m/s utanför Cabo Espichel. Just när vi hade udden tvärs ser vi ett segel framför oss, det enda på hela dagen. Vi seglar så småningom ikapp seglet och ser till vår förvåning att båten är svensk, Pärlan II från Göteborg! Över VHF-radion får vi reda på att Pärlan, precis som vi planerar att ta natthamn i Sines, och vi fortsätter, så småningom för motor i den helt utdöende vinden.
I Sines blir bli väl mottagna av dock-masters, två glada hundar, en katt och en trevlig Brigada Fiscalissa. I hamnen ligger våra bekanta Destiny, som dock ger sig av nästa morgon, och engelska Philos.
Så småningom kommer Pärlan II in, en Vagabond 31 med Monika och Janne ombord. De har kapat banden med hemlandet och gett sig iväg för obestämd tid och efter två dagar i Sines ger de sig över till Kanarieöarna och sedan Kap Verdeöarna för att så småningom korsa Atlanten.
I Sines blir vi kvar länge, länge. Dels var vädret fint, dels skulle svåger Viesturs mönstra på så småningom, och vi tänkte bjuda honom på litet fin segling under den litet längre etappen förbi resten av västra Portugal och Cabo São Vicente. Sines är den sydligaste hamnen på Portugals västsida, förutom Vila Nova de Milfontes, som är ytterligare en grund flodmynningshamn som inte bör anlöpas under vintern med stor dyning.
Så vi stannar i Sines, packar upp cyklarna och gör oss hemmastadda. Sines är en liten stad utan märkbar påverkan av turism. Hamnen är en stor petro-kemisk industrihamn men marinan är så väl placerad vid en liten beach bakom egna vågbrytare så att industridelen av hamnen inte alls märks. Dessutom är vattnet ovanligt klart och rent, man ser lätt bottnen på över 6 meters djup.
Marinan är ganska liten, småsliten och ännu inte färdigbyggd. Man saknar uppenbarligen pengar för att slutföra projektet med att bygga permanenta lokaler för hamnkontor och serviceanläggningar och den har sedan 1999 blivit kvar i ett slags provisorium där hamnkontoret och duscharna finns i några fula byggfuttar. Däremot räckte pengarna uppenbarligen till att bygga en stor, oerhört flådig parkeringsplats med tjusiga vitrappade murar och stenlagda infarter. Pengar till personal finns det också. 24 timmar om dygnet finns Brigada Fiscal på plats i en liten kur med TV och mikrovågsugn och i hamnkontoret huserar 3-4 man hela dagarna. Detta i en marina där en båt kommer eller går ungefär var tredje dag...
Till lokalfärgen i Sines marina hör också Bica, Lady och Piraten. Bica (betyder på portugisiska en liten kopp starkt kaffe, ungefär som espresso) är Brigada Fiscalgängets kollektiva hund. Hon är en liten ful byracka med pingla runt halsen och som tycks vara oerhört intelligent. Hennes främsta uppgift är att vilt skällande jaga bort mås och trut från pontonbryggorna, som annars använder dem som kombinerad toalett- och sovplats. Vid ett tillfälle kastade hon sig till och med rakt ut i vattnet när en retsam mås gäckade henne genom att lugnt simma bredvid pontonbryggan. Lady, en av många okända raser utspädd Golden Retreiver hör till marinapersonalen. Hennes lott i livet verkar vara att agera tålmodig lekkamrat till Bica, som finner stort nöje i att ständigt hänga i Ladys öron. Slutligen har vi Piraten, vit katt med svart svans och lapp över ena ögat, ärrad av många hårda kamper. Han ägs nog inte av någon annan än sig själv, men har bosatt sig på marinan och får sin dagliga mat när någon av personalen klubbar ihjäl en av de tusentals multe-liknande fiskarna som ständigt simmar alldeles i ytan runt bryggorna.
I Sines umgås vi mycket med Kerrie och Andy från Philos. De ligger här och väntar ut lämpligt väder för att gå över till Kanarieöarna, det stora högtrycket som ligger still över hela sydvästeuropa ända ut till Azorerna gör att vinden är svag, nästan obefintlig. Att gå för motor hela vägen, ca 700 sjömil till Tenerife är inte så lockande.
Faktum är att de gjorde ett försök vid ett tillfälle. De rustade klart, bunkrade mat för 10 dagar och gav sig iväg. Efter någon timme fick vi SMS som berättade att de gjorde 4-5 knop, redan hade fångat en makrill på långrev efter båten och att allt verkade gå fint. Men senare på kvällen ser vi plötsligt hur Philos ligger för ankar utanför marinan, och i telefonen fanns det ett meddelande; ”no fish, no wind, no hope, we´re turning back...” De sista 4 timmarna hade de seglat 4 sjömil...
Vi utnyttjar också tiden till att installera slavkontrollen för autopiloten så att autopiloten kan slås på och av och kursen ändras från sittbrunnen. Vi äter ofta middag tillsammans med Andy och Kerrie, dels ombord på båtarna, dels på någon av de små enkla restaurangerna i staden. Vid ett tillfälle drabbades vi av det stora ”vägra-vinter-syndromet” och ordnade en grillfest på beachen. I mörkret (det blir mörkt redan 17.30) packade vi jollarna fulla med mat, solstolar, filtar, grill och vinflaskor och tog oss i land på stranden. Där grillade vi tonfisk, åt chokladmousse och drack vin tills klockan var över två på morgonen och högvattnet hotade att översvämma vårt läger. Då fann vi det för gott att återvända ombord.
Kerrie och Andy är mycket trevliga människor och speciellt Andy är osedvanligt väl utrustad med den berömda iriska humorn. De har gett oss många oförglömliga stunder, då vi skrattat oss tårdränkta och faktiskt haft träningsvärk i magen dagen efter. Detta är också människor vi känner att vi gärna vill hålla kontakten med och vi hoppas att de ska kunna ta sig till Sverige sommaren 2006 för att segla i skärgården. Det vore verkligen skoj. Har vi tur, kanske vi rent av träffar på dem i Skottland redan nästa sommar. (Sannas anm.)
Ytterligare en gammal bekant dyker upp, danska Mulle II, med Pehr och Inge-Marie ombord. Vi mötte dem som hastigast en månad tidigare i Viana do Costelo där de lämnade sin båt för att resa hem till Danmark under några veckor. Pehr och Inge-Marie är ytterligare ett av dessa par som vi mött flera av och som lyckats med konststycket att gå i ganska tidig pension och haft hus de kunnat sälja med god vinst. De lämnade Danmark i somras och kommer att vara ute under obestämd tid, förmodligen segla jorden runt och kanske återvända hem om 5-6 år. Det är inte utan att jag känner en viss avundsjuka...
Så småningom börjar vädret förändras. Högtrycket som har givit oss svaga vindar, sol med varma shortsdagar och kalla nätter där temperaturen sjunkit ner mot +6 grader försvagas och ett par lågtryck börjar annonsera sin närvaro. Philos, som hoppas på god seglingsvind beslutar sig för att kasta loss och göra ett nytt försök att nå Kanarieöarna, trots att vissa väderprognoser antydde att vinden kanske kunde komma att bli väl hård, och vrida mot S-SW, en klart olämplig riktning. Ett beslut som de så småningom kommer att ångra!
Vädret blir allt mer blåsigt och så småningom kommer regnet, det första vi sett sedan Nazare, för över 4 veckor sedan! Sjögången börjar gå in i hamnen så vi blir anvisade en lugnare plats längre in i marinan. Vi läser väderprognoserna som talar om vindar mellan 6-8 B och undrar litet bekymrat hur Philos har det där ute. Hamnkatten Piraten som inte gillar regn och kyla försöker flytta ombord hos oss när vi kurar i den varma kojen med varsin bok.
