I två kulingdagar häckar vi i Klintholm på Mön, inblåsta med en mängd andra båtar. I Klintholm var den största behållningen ’Den Frivillige Hamnkommendanten’. Han huserade på en oerhört välutrustad tyskflaggad ketch tillsammans med en kvinna som måste vara ett under av tålamod. Vartefter hamnen fylls upp av båtar i den ökande vinden och bristen på plats blir allt större börjar ’DFH’ dirigera de anländande. Från fördäcket på sin strategiskt förtöjda ketch ger han i timmar högröstade order till vilken brygga eller kaj de nyanlända skall bege sig, vilka och hur många som skall ligga utanpå varandra och hur de bör förtöja. Med jämna mellanrum sticker hans kvinna ut huvudet ur kajutan och kallar försynt in honom för kaffe och skaffning. Dessa små avbrott blir aldrig långvariga, snart står han åter på sitt fördäck, ropande och gestikulerande… När hans order inte följs till punkt och pricka av en båt hemmahörande i Rostock utbrister han, ursäktande inför oss icke-tyskar, i högljudda smädelser av ’Ossis’, de forna DDR-medborgarna, och deras brist på vett och förstånd.
Sent en natt, klockan närmar sig två och hela hamnen är tyst förutom ljudet av vindens tjut och ett och annat smattrande fall, sitter vi uppe och skriver och läser. Vi ser hur det kommer in en stor stålketch som söker efter plats i den överfyllda hamnen. Vi tänder vår däcksbelysning och erbjuder dem plats längs med vår utsida. Med gemensamma krafter är de snart förtöjda då vi ser en gestalt betrakta oss i mörkret. Det är ’DFH’ som märkt att något är på gång. I fladdrande pyjamas och med det yviga håret på ända har han klivit ur sin varma koj. Redo och plikttroget har han ställt sig på sin post på fördäck, klar att ingripa om så skulle behövas! Man kan bara spekulera om i vilken sinnesstämning han återvände till kojvärmen och hustruns famn. Misstanken finns att han kände en viss missnöjdhet över att hans insatser inte behövdes denna gång. Att vara gift med den mannen kan inte vara lätt!
