Men tyvärr blev mitt öga långsamt sämre. Förutom att det kliade och sved, rann det oupphörligen och det såg ut som att jag hade en körsbärstomat i ögonhålan – så rött var det. Så när det dessutom började värka insåg vi att ögondropparna vi fått inte hjälpte. Så på söndagsmorgonen bet vi i det sura äpplet. Först ringde jag hamnkontoret och försökte boka av måndagens påmastning. Trots att mannen jag talade med kunde litet engelska var jag osäker om budskapet verkligen gick fram. Vi ville ju inte förlora de 140 € vi redan betalat. Så för säkerhets skull gick vi upp till Francis, vår vänlige och hjälpsamma hamnkapten och förklarade läget för honom, och bad honom ringa och kolla att inga missförstånd fanns. På smattrande franska såg han till att avboka, och ordnade så att jag senare kunde återkomma till hamnkontoret om en ny tid. Sedan gick vi till det stora universitetssjukhuset Rouen ståtar med, för att besöka deras akutintag.
Vi blir väldigt väl mottagna. Först, när vi irrar runt på området och försöker hitta rätt byggnad, stannar en bil bredvid oss och en man frågar om han kan hjälpa till. När mannen hör att vi är turister, parkerar han resolut sin bil och drar iväg med oss in och ut genom byggnader, genom korridorer och gångar direkt till sjukhusets ögonklinik. Det visar sig att den vänlige mannen är sjukhuspräst! Må Gud välsigna honom!
På ögonkliniken blev jag inom ett par minuter omhändertagen av en ung, söt ögondoktor, medan Sanna skickades iväg till receptionen för att ordna det administrativa. Ögondoktorn kikade i ögat med en massa olika mysko apparater och lyste med mångfärgade psykedeliska lampor. Hon droppade in olikfärgade vätskor, kikade igen och ummade och hummade, som doktorer gör, fast på franska (mer ymm, hymm, liksom...). Med en blandning av sin katastrofala engelska (hon är ju akademiker för böveln, då borde man väl ha lärt sig mer och bättre engelska än en svensk 10-åring!?) och pedagogiska teckningar hon utförde på papperslappar förklarade hon att jag hade en hornhinneinflammation och skrev ut ett imponerande recept. Där fanns antibiotikadroppar, tvättvätskor och vitamindroppar, allt skulle droppas och hällas i ögat 8 ggr om dagen.
Detta sjukhusbesök på en söndag tog oss inte mer än en och en halv timme från det att vi gick in genom sjukhusporten till dess att vi kom ut igen! Och då fick ändå G vänta på mig en halvtimme, då jag virrat bort mig ordentligt i sjukhusets kulvertar när jag skulle tillbaka från receptionen. Det är lite annat än hemma, det! (Sannas anm.)
Så efter att ha väntat på Sanna, gav vi oss iväg till Rouens enda söndagsöppna apotek. Där möts vi av beskedet att alla medicinerna på receptet var slutsålda! Tydligen hade Rouen drabbats av en ögoninflammations-epidemi, och under helgen hade lagren tömts. Och närmaste jourapotek låg ute i någon Rouensk förort. Men, sade apotekaren, hon kunde plocka fram liknande produkter som skulle kunna ersätta dem jag förskrivits. Först var vi tveksamma, men å andra sidan borde väl apotekaren veta, så vi accepterade och gick därifrån med en massa mysko ampuller och flaskor.
Sedan tog jag det lugnt, undvek att gå ut i blåst och Sanna körde hela dropprogrammet på mig varannan timme. Vi bokade ny påmastning tidigt på onsdagsmorgonen, tills dess skulle väl ögat ha blivit bättre, trodde vi. Men på tisdagen hade det fortfarande inte blivit bättre, snarare tvärtom och jag började fundera kring vilket stil på vit käpp bäst skulle passa min personlighet. Men Sanna tyckte att en ögonläkare trots allt borde veta bättre än en apotekare. Så hon tog receptet och gick runt bland stadens apotek för att se om inte de förskrivna medicinerna fanns att finna någonstans. Och snart var hon tillbaks med en ny laddning, helt enligt doktorns ordination. Okej, tredje medicineringen gillt, hoppades jag!
Vi tröstade oss med att äta riktigt gott på en av alla stadens trevliga restauranger.
Comments