På Sveriges nationaldag kastar vi loss och går till Rolampont, där vi övernattar vid ytterligare ett trevligt Halte Fluviale.
I Rolampont kände jag mig orättvist behandlad. Det regnade mest hela tiden efter vi lagt till och vi saknade färskt bröd, juice och något färskt till middag. Så jag drog på mig regnstället och promenerade iväg längs kanalen till närmaste bro, över till byn på andra sidan. Där gick jag ytterligare någon kilometer till jag fann en supermarket – lunchstängd. Det var bara att gå tillbaka. Ett par timmar senare, när den öppnat gör jag samma dystra och blöta promenad. Inte undra på att Sanna tyckte det var ett trevligt ”Halte Fluviale” – hon gick inte ens ut på däck, utan låg bara i kojen, myste och läste romaner. Ibland är det livet tungt. (Gunnars anm.)
Vid nästa dags första sluss kommer slussvakten fram och skakar hand och presenterar sig som Emanuel. Han ska slussa oss hela vägen till Chaumont, d v s igenom 15 slussar på 30 kilometer. Detta tar hela dagen. Emanuel, eller Manu som han ville kallas, visade sig vara en mycket trevlig kille i 30-årsåldern. Under allt slussande diskuterade och jämförde franskt och svenskt samhälle, likt och olikt vad som gäller livsvillkoren i respektive land. Tyvärr kunde vi också märka hur mycket invandrarfientlighet som smugit sig in i annars liberala sinnen här i Frankrike. Han varnade oss och påstod att vi egentligen helst inte skulle stanna till mellan Chaumont och Vitry-le- Francois (vilket naturligtvis är omöjligt, då det är 110 km till Vitry). Framför allt skulle vi inte stanna i St Dizier, för där var nedlusat av kriminella ”travellers”, zigenare och annat ”löst folk”, som bara väntade på att få råna en. Gunnar, Marit och Viesturs stannade där i två nätter utan att möta några som helst problem.
Problem? Under hela den sträckan han talade om såg vi inget annat än normala människor, normala byar och normala tilläggsplatser. Möjligen finns det lägerplatser för ”resanden” runt St. Dizier, precis som dom finns på annat håll längs Frankrikes floder och kanaler, vi har ju sett och passerat flera sådana platser Och självklart skulle vi undvika att förtöja just vid ett sådant läger. Men vi har aldrig sett eller hört något om zigenare eller andra icke-fransoser som ens med den vildaste fantasi skulle kunna vara problematiskt.
Den enda otrevliga incident vi haft var när välnärda franka ungdomar utrustade med blanka, fina och dyra scootrar stod på en bro och roade sig med att hälla läsk över oss när vi passerade under. Ett äldre engelskt par i Joinville berättade om hur de blivit utsatta för obehaglig stenkastning av några 10-åriga grabbar när de passerade under en bro. Nu uttryckte de visserligen inte specifikt att fröna skulle vara franska grabbar, men jag har en känsla att om de hade varit zigenare, skulle de nog nämnt det. Och svenska Govinda II hade råkat ut för berusade franska ungdomsgäng som i bilar kommit till en avlägsen förtöjningsplats någonstans längs Canal du l’Est, Där hade ungdomarna klivit ombord mitt i natten och vandaliserat båtarna och trakasserat besättningarna tills man lyckades kasta loss och ge sig av.
Manu verkade vara en hyvens man i de flesta avseenden, men nog hade han en god portion av gammal unken och fördomsfull syn på icke-européer eller zigenare. (Gunnars anm)
Mest talade han dock om sin skilsmässa och sina två barn som han inte fick träffa särskilt ofta och allt elände ex-hustrun ställde till för honom. Det var lite sorgligt att se så mycket bitterhet i en annars öppen, humoristisk och väldigt hjälpsam ung människa.
Med hjälp av Emanuel slussar vi ner mot Chaumont i rekordfart, så vi inte skulle behöva vänta in och hamna bakom en pråm, som var i antågande bakom oss. Både Eilean och Emanuels VNF-bil bröt mot alla hastighetsbestämmelser mellan slussarna och vi vevade som besatta. Efteråt var vi helt slut.
När jag på det lilla hamnkontoret ska betala hamnavgift för fyra nätter och hamnkaptenissan hade räknat ut summan ville hon nästan inte säga vad det skulle kosta. ”Oj, oj, det blir dyrt det här! Ja, avgiften är verkligen hutlös, men det är kommunen som bestämt priset”, säger hon generat och skruvar sig bakom disken. Jag blir lite oroad och lutar mig över hennes räknedosa. Det visar att det är 6.50 per natt hon ojar sig över. När jag berättade att de på Ibiza tar 136 euro för en natt höll hon på att svimma och verkade tacksam över att slippa höra det tydligt vanligen förekommande gnället över rövarpriser. Uppfattningen om vad som är hutlöst är verkligen relativ.
Vi hade tänkt att äta middag på det trivsamma värdshuset inte långt från kajen, men när kvällen kom var vi så slut av allt slussande och vevande att vi inte orkade släpa oss ur båten. Chaumont är liksom Langres byggd på en höjd ovanför floden, men har drabbats hårdare av de senaste krigen och det finns inte många spår efter ringmuren. Staden är ganska stor och känns mycket mer levande och skoj än grannstaden. Här kan man om inte annat ägna sig åt shopping och sitta på uteserveringar och glo på folk.
Jag föredrog nog Langres framför Chaumont. Men så är ju den del av hjärnan som kallas för shoppingcentrat sällsynt svagt utvecklat hos mig. (Gunnars anm.)