Vi kastar loss i vad som verkar vara frisk nordostlig vind, men som visar sig vara ganska hård. När vi kommit ut ur rian tvekar vi ett slag om vi skall fortsätta, men eftersom vi får slör och läns står vi på.
Det blev en häftig seglats! Med genua och mesan forsar vi västerut i solsken och farter som långa stunder låg över 9 knop. När vi rundar Cabo Ortegal, en imponerande klippa som utgör Spaniens nordvästligaste hörn blåser det 17-18 m/s. Det är typiskt för den här bergiga kusten att vinden runt höga uddar ökar 1-2 steg på Beaufort-skalan.
Mot kvällen går vi in i en vacker ria och lägger oss för ankar utanför den lilla fiskehamnen Cedeira. Natten blir lugn trots att det tidvis blåser runt 15 m/s. Men ankarbotten är god och ingen dyning når in så vi sover lugnt. Det känns skönt att ha ordentliga ankaren och lång tung kätting på den här kusten, där man sällan finner ankarplatser som ger både skydd för vind och dyning. Att ligga och rulla i dyning är hopplöst, så man tvingas acceptera att vinden kan blåsa häftigt från dalgångarna runt en ria.
Efter ytterligare en normal dagsetapp, som på den här kusten ligger mellan 30 och 50 sjömil går vi in i den stora hamnstaden La Coruña. La Coruña har en legendarisk klang bland seglare. För många som korsar Biscaya direkt från England är L.C. den hamn man normalt angör först. Många seglar också direkt till och från Azorerna, Madeira eller Kanarieöarna härifrån. L.C. är dessutom den hamn som den stora Spanska Armadan utgick ifrån 1588 när Spanien gjorde sitt misslyckade försök att invadera England. Här vägleds sjöfarare av den imponerande fyren Herkules-tornet, som är världens äldsta fungerande fyr, den byggdes av romarna redan på 200-talet e. Kr!
I La Coruñas marina ligger många långseglare av de mest skiftande slag. Halv- eller helalkoholiserade ensamma män som hankar sig fram med tillfälliga besättningar, en stackars finländare som dystert grejar med resterna av sin båt efter att ha kolliderat med en tanker. Lyckligtvis var båten byggd av stål, så skrovet var helt. Men riggen var borta, mantåg, pulpits, och rörställningen för vindgenerator och radar böjt och sönderslaget.
För att inte tala om det mystiska franska hembygget på 38-40 fot som vi låg bredvid. Den såg ut som om det var ett gigantiskt, inte riktigt avslutat, byggprojekt i papier-maché som en mellanstadieklass gett sig i kast med. Faktum är att vi inte kunde avgöra vad den var byggd av. Besättningen försvann strax efter att vi kommit, så vi fick inte tillfälle att höra oss för. Det var i alla fall det fulaste i båtväg jag sett och jag skulle inte segla ens till Lidingö i den skorven. (Sannas anm.)
Vi stannade en extra dag i La Coruña, kikade på stan och tog den ålderdomliga spårvagnen ut till Herkules-tornet.
La Coruña har klar charm med en ganska kosmopolitisk atmosfär. Många unga människor från all världens hörn, gärna med lite alternativ stil över sig, så det finns mycket att titta på från ett strategiskt placerat café. Stadsbilden från hamnen domineras av stora bostadshus från sekelskiftet med enorma inglasade vita verandor, eller snarare slags burspråk med tusentals små spröjsade rutor. Dessa vita burspråk är typiska för husen här. Gatorna i den äldre stadsdelen är mycket trånga och de gamla husen rätt höga och lutar lite hit och dit över ens huvud. Massor av små krogar och små delikatessaffärer. Detta är också en stad i alla fall jag skulle kunna tillbringa mer tid. (Sannas anm.)
Från La Coruña är det inte så långt till Cabo Finisterre och två dagsetapper senare och ett par lugna, trivsamma ankringar i rías på vägen, har vi tagit oss förbi denna legendariska plats och går in i ría de Muro, där vi lägger oss i Portosins lilla marina för att pusta ut och även ge kulturtarmen sitt genom att ta bussen inåt landet och besöka Santiago de Compostela.
Vädret efter La Coruña börjar få en liten försmak av höst, nätterna är längre och ganska kyliga, ner mot 14-15 grader och på morgonen tar det en stund innan solen hinner skapa någon riktig värme. Men dagarna är fortfarande varma, mellan 22 och 28 grader och t-shirt med shorts är de vanligaste plaggen. Men bad känns inte angeläget längre, här är atlantvattnet kallt, runt 15 grader även på sommaren.
Nu har vi ett 100-tal sjömil kvar av spanska rías, med korta dagsetapper och många goda ankarplatser förutom hamnarna. Sedan kommer det flackare Portugal, utan goda ankarplatser och där avstånden blir längre mellan hamnarna och dyningen en faktor att räkna med när man anlöper hamnarna som oftast ligger i grunda flodmynningar. Det blir en annan typ av segling där vi inte längre kan ”softa” på morgnarna och ligga och dra oss till nio-tio. Då krävs lite mer planering och att vi kastar loss med ljuset för att kunna komma fram innan det börjar bli mörkt igen.
