... där de riktiga kanalerna tar vid. 28/5 – 30/5.
Saint Jean de Losne har sedan gammalt blivit en slags knytpunkt för flod- och kanaltrafiken. Här grävde man redan på 1800-talet ut en stor rektangulär hamnbassäng vid sidan av Saône och som nås genom en liten kanalsnutt. I hamnbassängen fanns pråmvarvet, pråmbordellen, pråmkyrkan och allt annat en pråmskeppare kunde önska sig. Runt om i den lilla orten fanns verkstäder och krogar – all verksamhet kretsade kring flodtrafiken.
Idag finns egentligen bara varvet kvar. Pråmbordellen såg vi inte skymten av och kyrkan har flyttat upp på land. I hamnbassängen har många pråmar försvunnit i takt med den kommersiella trafikens tillbakagång. Istället har en enorm fritidsbåtsmarina vuxit fram. Här finns mängder av privata båtplatser, flera båtuthyrningsfirmor har sin bas här och så finns det ett stort antal gästplatser för passerande fritidsbåtar.
Här beslutar vi oss för att stanna några dagar. Det var längesedan vi såg en landströmskontakt och en vattenkran och vi har ett stort behov av att tvätta. Så vi glider in till pontonbryggan bredvid norska ”M/B Dreggen”
Saint Jean de Losne visar sig vara ett trevligt ställe med en fin liten stad och en välskött hamn med trevlig personal. Under tre dagar tvättar vi kläder och fixar med båten. Nu skall vi in i de minsta kanalerna som är både smala och grunda. Vi finjusterar surrningen av riggen, Sanna målar en skylt att hänga på fören med texten ”1,80”. Vi har blivit rådda till att ha en sådan skylt då mötande båtar inte alltid inser att vi måste gå i mitten av kanalen och inte kan hålla åt sidan. 📷
Vi pratar också en del med våra grannar, Pelle och Siv med barn på ”Dreggen”. Pelle har blivit sjukpensionär efter en svår och livshotande sjukdom och på den utrangerade kustbevakningsbåten har de givit sig av på långresa under obestämd tid, med första mål Grekland. (När detta skrivs, i början av augusti fick vi ett meddelande att de just nått Sicilien och att de funnit att en långsmal kustbevakningsbåt rullar något alldeles ohyggligt i Medelhavet). Saint Jean de Losne har också ett trevligt och sevärt ”Pråmmuseum” som kretsar kring flodtrafiken, pråmarna och dess historia.
Slutligen, utrustade med ett nyanskaffat solparasoll över sittbrunnen ger vi oss av med fulla vatten- och dieseltankar. Särskilt diesel lär det vara svårt att få tag på längs de mindre kanalerna, så vi tog det säkra för det osäkra och bunkrade fullt till det otrevliga priset av 1,18 euro/litern. Men nu bör vi komma igenom hela Frankrike och ända till diesel-billiga Kanalöarna eller England innan det är dags att bunkra igen.
I samma gassande hetta som varat i över en vecka nu går vi de sista kilometrarna på Saône som nu är riktigt smal och grund, men vacker med sina lummiga och öde stränder där hägrarna spatserar runt. Uppströms från Saint Jean de Losne är maximalt tillåtet djupgående bara 1,8 meter och här går bara yrkestrafik med den allra minsta sortens pråmar. Däremot får vi hålla utkik efter ”gula parasoller”, dvs hyrbåtar. Dessa är utrustade med gula parasoller och syns därför lyckligtvis på långt håll och man kan i god tid hålla undan. För det paradoxala och inte helt logiska i det franska regelverket är att: Vi som seglat 1000-tals sjömil över havet för att komma hit måste ha ett ”CEVNI-certifikat”, dvs ett europeiskt ”körkort” för inlandsfarvatten för att få befara de franska kanalerna. Men en person som fått för sig att hyra en motorbåt under 15 meters längd inne på floderna och kanalerna behöver varken erfarenhet eller något slags certifikat. Man kan ju misstänka att hyrbolagen har lobbat en del här...
Så ser man en hyrbåt bör man utgå ifrån att den kan manövreras hur illa som helst och kan fara fram på ett helt ologiskt och regelvidrigt sätt. Men till skillnad från andra har vi haft tur och inte drabbats av några incidenter med dessa hyrbåtar. Däremot träffade vi på dessa herrar i sin något udda farkost.
