Vi gjorde en snabb koll av de sista väderprognoserna, inga konstigheter, det Azoriska Högtrycket hade vänligt nog skickat en utlöpare till västra Biscaya. De närmaste dygnen skulle bjuda på vindar mellan 2 och 4 Beaufort (4-8 m/s) och i huvudsak från nordost. Det kunde knappast bli bättre!
Så med en viss bävan fattade vi enhälligt beslutet – mot Spanien!
Rundningen av Ile de Seine gick bra, precis när vi hade ön tvärs vänder tidvattnet och vi får en svag motström och den från nordväst kommande dyningen börjar stegra sig och bli brant med en del mindre brott, men bortsett från en kortare stunds gropig färd gick allt bra och klockan 14, måndagen den 30 augusti sätter vi kursen mot Bilbao i Spanska Baskien, 300 sjömil bort.
Lite gropig sjö! Dyningen som tornade upp sig bakom oss vid Ile de Seine verkade som höghus, tyckte jag. Så här i efterhand, när man blivit lite mer ”saltis”, var det väl inget att direkt skriva hem om - kanske 2,5- 3 meter - men nog kändes det att vi började komma ut på det riktiga havet. Jag föredrog i alla fall att hålla blicken fast föröver. (Sannas anm.)
Det är strålande solsken, i ryggen har vi en lång, rullande atlantdyning på knappa två meters höjd och från nordost en ytterst svag bris på någon sekundmeter.
Vi stänger av datorn, att i flera dygn glo på en skärm som visar en liten båtsymbol som rör sig över ett öde hav med över 4000 meters djup är meningslöst. Istället går vi över till rutinen att med 1-2 timmars mellanrum läsa av positionen från vår GPS och sätta av den med blyerts på ett gammalt hederligt papperssjökort.
Vi äter en ordentlig middag som Olle tillagar, Coq au Vin (visserligen från burk, men ändå...) med ris, sallad och kall öl och går över i ett oorganiserat vaktsystem. Den som är trött tar sig en lur, den som känner sig manad står på vakt. Eftersom vinden är i stort obefintlig går vi för motor hela det första dygnet, med storsegel och mesan hissad för att i någon mån dämpa rullningen i dyningen. Under vakten finns inte mycket att göra, spana runt horisonten, kolla positionen, finjustera autopiloten någon gång, koka kaffe, spana runt horisonten, läsa något, spana runt horisonten, filosofera, kolla positionen, koka kaffe, nu med en bit choklad, räkna stjärnorna på himmelen, spana runt horisonten osv...
Nästa, lika soliga dag bjuder inte på mycket skillnad, bara fyra saker. Dels försöker vi segla ett slag då vinden från nordost tycks ha ökat något. Men det visar sig vara ett fåfängt försök, i de svaga brisarna kom vi sällan upp i 4 knop, mest stod loggen och pendlade runt 3. Så efter några timmar gav vi upp. Vi är inga seglingspuritaner och finner ingen lockelse i att tvingas mantalsskriva oss ute på Biscaya.
Den andra förändringen var att middagen för omväxlings skull bestod av Beuf Bourgignon, denna gång från en burk öppnad och värmd av undertecknad.
Bland väldigt mycket vi kommer att sakna vad gäller det franska köket finns de utomordentligt goda franska konserverna. Vi ångrar bittert att vi inte köpte upp oss på ett större förråd. Vi har fortfarande kvar ett par goda fisksoppor. (Sannas anm.)
Det tredje var att vi hamnade i ett stort delfinstim, som tidvis lekte kring Eilean, men oftast höll sig litet på avstånd.
Det fjärde som hände var att en liten fågel, någon slags sångare, plötsligt flyger in i salongen och skrämd försöker hitta ut igen. Vi lyckas få ut den, men snart är den åter inne och flaxar mot fönstren. Vi inser att den är utmattad och sannolikt inte kommer att orka nå land. Vi fångar den och ger den ett bo i form av en handduksklädd back med en träskiva över. Den får litet vatten och vi tänker att den får hänga med till Spanien för att bli lössläppt där. I många timmar tycks den sova, med huvudet under ena vingen, men mot kvällen är den tyvärr död. Vi ger den en sjömansbegravning och tröstar oss med att vi i alla fall gjorde vad vi kunde.
Nu så här efteråt inser vi att flyganda fripassagerare ombord på Eilean skall man akta sig för. Förra gången en liten blöt, tufsig och utmattad fågelkrake sökte skydd ombord i piskande regn mitt emellan Lettland och Gotland slutade det med att vi fick en storm över oss och tillbringade en fullständigt vidrig natt ute på Östersjön i våldsam sjögång och tjutande vind innan vi till sist lyckades ta oss i hamn. Den här gången blev det lyckligtvis inte lika illa.