...och sätter upp spanska fiskare på listan bland folk vi gillar.
När vi slutligen lämnade Bilbao gick vi i svag vind och ytterst måttlig dyning till Santander. Santander är en större stad vi gärna skulle ha sett mer av, även om vissa resebeskrivningar inte ger den särskilt högt betyg, delvis för att stora delar av stadens äldre bebyggelse förstördes vid en brand 1941. Men då vi anlöpte Santander ganska sent på eftermiddagen, och den egentliga gästhamnen ligger långt in i floden med dåliga, eller obefintliga kommunikationer till själva staden valde vi att gå in i den centralt belägna marinan som drivs av Real Club Maritimo de Santander. Vår pilot antyder att denna klubb är av det mer snobbiga och sociala slaget, och att gäster inte alltid är välkomna. Mycket riktigt, vi hade inte mer än kommit innanför hamnpirarna förrän en snabb RIB-båt kom utfarande från klubbhuset och jagade iväg oss, inga sluskiga långseglare var välkomna här!
Så, istället för att fortsätta in mot den alternativa gästhamnen valde vi att lägga oss för ankar i en bukt utanför staden. I den sena timmen iddes vi inte sjösätta jollen och ta oss iland, utan Santander fick stå över.
Nästa dag fortsätter vi till en liten fiskehamn – San Vicente de la Barquera, en hamn som enligt seglingsbeskrivningen inte skulle erbjuda några speciella förtöjningsmöjligheter för fritidsbåtar, men däremot flera ankarplatser om man istället inte lyckats få plats vid fiskebåtarnas kajer.
S.V. d.l. Barquera är en hamn byggd innanför en flodmynning, man passerar alltså en ”bar” och går sedan in mellan två långa stenpirar och efter en stunds färd i floden breddas den till en grund lagun där själva staden ligger, och några kajer för ortens rätt imponerande fiskeflotta.
Vi passerade in genom hamninloppet, som håller drygt 4 meters djup med tanken att ankra upp i lagunen om vi inte kunde finna en kajplats.
Tyvärr visade sig inte hamnbeskrivningen stämma, de ankarplatser som angavs visade sig vara alltför grunda och skulle till stora delar torrläggas vid lågvatten, vi har ju fortfarande ett tidvatten på närmare 5 meter att tampas med. Så det enda alternativet som återstod var fiskekajen, med dubbla rader av stora fiskefartyg.
Vi går fram till fiskekajen och jag sätter Sanna, vårt spanska språkrör, i land för att rekognosera och finna någon att fråga om vi möjligen kan få ligga utanpå någon fiskebåt. De spanska fiskarna visar sig vara väldigt vänliga och hjälpsamma, vi blir omedelbart anvisade en plats utanför ett par fiskebåtar som inte skall avgå förrän om två dagar.
Om man bortser från den något oväntade vänligheten och hjälpsamheten hos spanska fiskare så blev vi också förvånade över den spanska fiskeflottans standard och skick. Hemifrån är man ju van vid de relativt risiga svenska och danska fiskebåtarna, med ganska gammaldags utrustning, för att inte tala om de rostiga och buckliga vraken från Baltikum. Annat är det här! De spanska fiskefartygen i stål bokstavligen skiner! De är väl underhållna utan en rostrand eller buckla, med den modernaste navigations- och kommunikationsutrustningen och har perfekt ordning ombord. I fören ståtar tjusiga emblem och sköldar i guldornament och de är målade glada röda, gröna eller blå färger.
I San Vicente de la Barquera blev vi kvar i 6 dygn! Vädret var mestadels fint, svaga vindar och ganska mycket sol. Men vi kom helt enkelt inte ut ur hamnen! Då det blåste länge och hårt uppe kring Irland och England fick vi en kraftig dyning från nordväst som bröt i hamninloppet, och vi vågade oss helt enkelt inte ut! Trots att vi bokstavligen låg i vägen och skräpade mitt i fiskarnas arbetsplats visade de fortsatt vänlighet och hjälpsamhet. Vi fick flytta runt i stort sett varje dag då det alltid var någon båt som skulle in eller ut, men de sade alltid till oss i god tid innan och erbjöd någon annan tillfällig förtöjningsplats. Den största nackdelen med hamnen var, förutom att vi inte kunde komma ut, att dricksvatten och el var svårt att få till båten, och vi var tvungna att införa en viss återhållsamhet i vatten- och elförbrukningen.
Själva staden, eller snarare den stora byn var fin, med en gammal borg och muromgärdad stadsdel med rötter från 1100-talet och – äntligen - många restauranger och uteserveringar.
En överraskning var den magnifika romansk-gotiska katedralen Santa Maria de los Angeles, som började byggas år 1210. Kyrkan har en imponerande rymd och ett mycket vackert perspektiv i valven och ett ståtligt altare. Den centrala altarskulpturen visar Maria och Jesusbarnet i en lite udda pose. Lägg märke till var barnet har handen och studera Moderns och Sonens miner. Lite bisarrt, eller hur?
Kyrkan och slottet vittnar om att denna lilla stad en gång hade stor ekonomisk betydelse. Efter medeltiden föll staden i glömska och har genom århundradena förändrats väldigt lite. (Sannas anm)
Men trots dess charm kändes 6 dagar litet för mycket, särskilt med tanke på att vi inte kunde lämna Eilean obevakad någon längre tid. Vi promenerade, gick på det lokala museet, tog jollen ut till en av dessa fantastiska sandstränder som ligger mellan klipporna, läste och hade det ganska bra.
Slutligen avtog dyningen och med det första ljuset tog vi oss ut och kunde gå vidare västerut. Vi avlade ett löfte, aldrig mer en hamn med en bar!
