Resterande tiden i Paris ägnar vi sådant som ungar inte är så roade av. En hel dag ägnar vi åt Louvren (och då såg vi bara en bråkdel av denna enorma konstsamling). Det verkar som om många kommer hit enbart för att titta på Mona-Lisa, man fick köa som kreatur och några tycktes beredda att döda för att försvara sin rätt att stå och beundra detta konstverk. Nu var det så att ett par muskulösa vakter såg till att var och en bara fick en tio-sekunders-glutt och ett tryck på kameran innan man omilt fördes vidare. Jag antar att romanen ”Da Vinci-koden” har trissat upp intresset för denna dam, som nuförtiden sitter tryggt inspärrad bakom okrossbart glas. Jag kan inte påstå att det var mitt livs konstupplevelse.
Faktum är att hon är ganska ful och det svaga leendet påminner litet om ansiktsuttrycket på ett spädbarn med magknip. Och som alla de andra målningarna av da Vinci är tavlan mörk, murrig och dyster. Nä, vurmen för da Vincis målningar delar jag inte. Och även om ”Da Vinci-koden” var spännande läsning så förstår jag inte riktigt all uppståndelse kring boken eller all plötslig fascination av hemliga ordnar och mystiska koder. Vi såg faktiskt att ett jättestort film-team hade slagit läger bakom Louvren med ett otal truckar och husvagnar och ett anslag om att man bad om ursäkt för eventuella olägenheter pga filminspelning. Så vi är rätt övertygande om att nu blir Da Vinci-koden film. Jag försökte testa fransmännens reaktioner genom peka mot filmbussarna och ropa; Look! Julia Roberts!
Men ingen eller få reagerade, kanske beroende på språkförbistring, jag skulle väl ha ropat voir, och uttalat Julia Roberts på franska, typ Dzyli Råbbär eller så…
Däremot fanns det andra målningar på Louvren som var mer intressanta, framför allt holländskt 1600-talsmåleri var trevligt och franska monumentalmålningar från 17-1800-talet var om inte annat imponerande, inte minst La Liberté! Men skall man verkligen ta dem till sig och njuta behöver man massor av tid men även då blir det svårt. Det är helt enkelt för mycket, målningarna hänger för tätt och man har utnyttjat alla möjligheter att hänga och det blir misslyckat. Många målningar hänger t.ex på väggsnuttar mellan två stora fönster och det blir omöjligt att i motljuset ens se vad tavlan skall föreställa… Synd på en Rubens eller en Michelangelo…(Gunnars anm.)
Andra delar av museet var i jämförelse nästan folktomma och här var det mycket behagligt att flanera omkring i de svala salarna.
Det är nu riktigt högsommarväder och hettan börjar nu bli svår för oss Paristurister, där vi släpar oss gata upp och gata ner med vattenflaskor i händerna, på jakt efter en sval kyrka man kan smita in i ett tag. På caféerna med uteservering slåss man om en plats i skuggan och Paris ”playa”, sydöstra spetsen av Île St-Louis ser ut som ett färgglatt sälberg.
På nationaldagen den 14:de juli är det så varmt att vi faktiskt inte ids gå ut på stan och fira med några miljoner andra människor. Vår båtgranne M. Fougeray på ”Maloya” övertalar oss att vi har det bättre där vi är i skuggan i sittbrunnen med något kallt i glasen.
(Nej, här i Frankrike blir man inte tjenis och ”du” i första taget!)
Så vi firar faktiskt nationaldagen just så, i trevligt samspråk med våra grannar eller med en god bok. M och Mme Fougeray har bosatt sig på sin stora, semideplacerande stålmotorbåt, som är ofranskt vacker och välskött. De har hemmahamn i St-Vaast, men reser omkring både längs Normandies och Bretagnes kuster och på floderna. De är oerhört vänliga och demonstrerar fransk artighet och stil, så det räcker för alla de gånger vi verkligen har saknat dessa egenskaper hos deras landsmän. Med stor kunskap och generositet ger M Fougeray oss en massa värdefulla tips inför vår fortsatta resa. Dessutom talar båda han och hans hustru en utmärkt engelska, vilket vi är så tacksamma för.
Kvällen innan hade Govinda II anlänt, en Shipman 28:a med Wera, Tore och Hanna ombord. De är så sakta på väg till Grekland, men detta är ett mång-årsprojekt som bedrivs under deras semestrar. De är nu inne på andra året och hade gått från Holland och skulle lämna båten i St-Jean-de-Losne till nästa semester. Det var den första svenska segelbåt vi sett på mycket länge och det var kul att kunna vara social på svenska för en gångs skull.
Nationaldagens stora händelse är fyrverkeriet på Eiffeltornet. I år skulle det bli något alldeles extra, då Paris varit så säker på att få sommar-OS 2012, att man förstås laddat upp med ytterligare ett fyrverkeri som skulle brännas av när man tillkännagav röstresultatet. Eftersom det nu snöpligt blev London som fick spelen, fick man bränna av detta på nationaldagen i stället.
När solen gått ner blev temperaturen behaglig och det blev en fantastisk kväll. Människor hade parkerat sig i närheten av Eiffeltornet sedan tidig eftermiddag och nu på kvällen är broar, kajer och parker runt oss fulla av folk. På bron närmast oss, och närmast Eiffeltornet, tycks man behöva specialtillstånd för att vara på denna kväll, för här släpper polisen bara fram en om man visar upp något slags papper. Vi funderar på om den kanske är reserverad för stadens dignitärer med familjer.
Vi satt ju på första parkett i vår sittbrunn och hade bjudit över Govinda-gänget, där vi laddat upp med champagne och tilltugg och njöt av den ljumma sommarkvällen.
Klockan elva sätter det i gång. Först der det ut som det brinner i tornets restaurang, ingenting annat än en liten eldsvåda i ena hörnet och en massa rök och vi är fler som undrar om något gått snett och väntar nästan att få höra brandkåren komma. Folk börjar oroligt snegla på varandra. Sedan satte det igång. Det blev en storståtlig uppvisning i pyroteknik, som aldrig tycktes ta slut. Det var sannerligen imponerande. Vi stod där på däck med våra champagneglas och gapade och glömde helt bort att skåla. Man hade skickligt utnyttjat Eiffeltornet som avskjutningsramp och ibland såg det ut som om hela tornet sprutade silver och guld. Omväxlande sköt de upp raketerna vid sidan om tornet och då stod de i vacker mörk och stel kontrast till glitterregnet vid sidan om. Det var sannerligen vackert. Det exploderade, sprakade, gnistrade och glittrade i över en halv timme! Ja, de där fransmännen är inte mycket för småskalighet och futtigheter, inte.
Ja, jag brukar vanligen inte bli så imponerad av fyrverkerier och franskt storvulna har jag vid det här laget blivit rätt trött på men inför den här uppvisningen kan jag inte annat än buga mig. När hela Eiffeltornet sprutar olikfärgad eld kan man inte säga annat är ett andäktigt ”Oj!” Jag antar att vi hade litet tur, då jag tror att sådana här fyrverkerier är få förunnat att få se under en livstid. (Gunnars anm.)
Vi satt sedan länge i den härliga natten och pratade och fick bl a höra dråpliga historier om hur det är att flytta ut till Saltsjöbaden.
Det var verkligen inte det sämsta att fira nationaldag på Seine mitt i Paris!
Vad säger vi då om Paris? Är den verkligen Städernas Stad? Kulturens högborg och arenan för de mest romantiska promenader och mysigaste restaurangbesök?
Visst är en praktfull stad. Här visar fransmännen stolt upp bland det mest magnifika som Europa har att erbjuda vad gäller konst och arkitektur. Men det blir lite väl mycket, när man så här under en vecka ska försöka ”göra” Paris. Man blir lite mätt av all storslagenhet.
Det romantiska Paris skulle inte må illa av lite mer otämjd grönska här och där. Vi tycker att Paris ibland gav intrycket av stenöken, trots alla parker och figurklippta träd. Det är nog också så, att ingen stad gör sig riktigt väl, när den är nerlusad av turister. De bästa promenaderna gjorde vi i kvarteren lite bortom de större turiststråken, lite bort från flodstränderna. Nej, vi blev inte besvikna, vi fick nog de upplevelser vi förväntat oss, men inte blev vi så där härligt positivt överraskade som i t ex Lyon. Så här efteråt är egentligen det mest fantastiska att vi faktiskt tog båten till Paris!
Comments