I svag vind, sol och knappa 2 meters dyning motorseglade vi längs den dramatiska kusten till Gijon, huvudorten på denna kuststräcka. Vi kände att vi behövde en marina för att smidigt kunna bunkra dricksvatten, ladda batterier en natt och fylla diesel.
Gijon är en storstad, säkert värd ett betydligt längre besök än de få timmar vi spenderade där. Intrycket var en härligt anarkistisk blandning mellan gammalt och nytt, fult och vackert. Här blandades antika romerska bad med fula betonghus från 60-talet, gamla medeltidsmurar med modern nutidsarkitektur och ett sjudande folkliv i en enda salig röra. Men vädret var fint och vi kände att vi måste röra på oss och fortsatte nästa dag i det vanliga, nästan vindstilla soldiset mot den lilla fiskehamnen Luarca.
Kusten här är fantastiskt vacker. Mot de dramatiska strandklipporna bryter atlantdyningen med höga, dånande vita skumkaskader och den gröna kusten stiger brant uppemot de cirka 1000 meter höga Picobergen som tyvärr alltför ofta försvinner i dis eller låga moln. Strandlinjen är taggig och sönderskuren och har många små öde bukter med den finaste sand. Det djupblåa havet verkar fullt av liv. Dagligen ser vi delfiner, ofta är de nyfikna och kommer för att hoppa en stund kring båten. Vid flera tillfällen ser vi på avstånd obekanta, ungefär 4 meter långa, mörka fiskar med spetsig ryggfena som verkar jaga föda. Vad de är för sort vet vi inte. Kanske var det rentav haj?
Luarca visade sig vara en liten pärla, en liten hamnbassäng som omgärdades på tre sidor av en stad som klättrade uppför bergsbranterna. Inte heller här fanns egentligen plats för gästande segelbåtar, hamnen var full med förankrade fiskebåtar och de allra flesta kajerna var grunda eller ojämna med utstickande stenar. Men även här fick vi del av spanjorernas vänlighet och som enda gästande båt vi blev anvisade den enda hyggligt jämna kajen i hamnen, fiskarnas bunkringskaj. Där låg vi med långa förtöjningslinor och gled upp och ner med tidvattnet medan den nyfikna lokalbefolkningen tillfälligt gjorde oss till mål för sin kvällspromenad.
Längs denna kust är segelbåtar uppenbarligen inte vanliga, i synnerhet inte utländska. Sedan vi kom till Spanien har vi bara sett ungefär ett halvt dussin seglare, de flesta franskflaggade. Och som svensk är man uppenbarligen en riktigt främmande fågel, ofta hör man det förvånade utropet ”Estocolmo” när de läser vår hemmahamn på akterspegeln. För övrigt verkar spanjorerna ha en utbredd missuppfattning att den svenska flaggan är Norges! Flera gånger har vi blivit tagna för att vara norrmän, riktigt förvånade blev vi när t.o.m Guardia Civil misstog sig när de kom ombord för en pass- och skeppspapperskontroll och trodde att Stockholm låg i Norge! 📷📷
Man kan inte låta bli att reflektera över EU-projektet, hur fjärran verkligheten för landsbygdsbefolkningen är från politikernas fagra ord om det enade Europa, om ett enda folk i en gränslös union, där man fritt skall kunna röra sig, studera, arbeta och idka handel. Hur skall det gå till när det går veckor mellan tillfällena vi möter någon som talar ens några få stapplande ord på ett annat språk än sitt modersmål?
Man kan möjligen ha överseende med att sydeuropeér blandar ihop de avlägsna skandinaviska ländernas flaggor. Men när våra politiker där hemma argumenterar för att det är på tiden att Sverige blir en del av Europa, talar dom då om det Europa där man faktiskt år 2004 får ett kvitto på hamnavgiften med påståendet att Stockholm är huvudstaden i Amsterdam?
Hursomhelt blev Luarca en av mina favorithamnar på den här kuststräckan, utan att jag egentligen vet varför. Staden som inte var särskilt gammal var inte speciell på något vis och hamnen var trång och egentligen ganska olämplig för segelbåtar. Kanske det var charmen hos helheten och den fantastiska utsikten från berget vid inloppet, där man såg den lilla segelbåten komma seglandes i solnedgången? Och när vi nästa dag skulle fortsätta men såg en otrevlig molnfront närma sig var det inte svårt att ta den som skäl till att inte ge sig av.
Men efter två dagar var vi iväg igen. Nu var det gråmulet med regn i luften och dyningen hade ökat till närmare tre meter. Vårt mål var Ribadeo, den östligaste av de så kallade spanska ”rias”. En ria är en djup, fjordliknande havsvik med en flodmynning allra längst in. Dessa rias är oftast väldigt vackra och påminner om skotska lochs eller norska fjordar och ger skyddade och goda ankringsplatser utöver de små samhällen med tillhörande hamn som finns längs deras stränder.
Ribadeo var dock en liten besvikelse. Dels är den inte så djup och inte omgiven av höga berg som sina västligare kusiner, dels var den ganska ”kommersialiserad” med en hög bro rakt över och flera skräpiga byar och industrier. Dessutom hade den en ganska otäck insegling i den nu ganska höga dyningen. Djuprännan gick i zig-zag mellan stora grund där dyningen dånande bröt bara ett par båtlängder bort och de enslinjer som man skulle hålla sig till var inte alltid enkla att se. Men in kom vi och fann en alldeles nybyggd jätte-marina med oändligt många tomma platser.
Den första besvikelsen kom då vi skulle ansluta vår elkabel till ett av alla eluttagen på pontonerna. Marinan var så ny att elen ännu inte var inkopplad. ”Mañana” skulle det ske, sade man. Men vi tvivlade när vi senare såg de lösa kabelhärvorna...
Dessutom visade det sig att dyningen faktiskt letade sig ända in i hamnen, inte i form av vågor utan som ett kraftigt sug som hela tiden gick fram och tillbaka. Detta fick båten att fara med våldsam kraft åt något håll tills förtöjningarna sträcktes till bristningsgränsen och hon for tillbaka, antingen med en knakande duns in i pontonbryggan, eller tills tamparna sträcktes åt andra hållet. Hur man än lade tampar och spring fick vi inte Eilean att ligga still och det blev inte mycket till nattsömn bland alla ryck och dunsar och knakande pollare.
Man kan ju undra, hur man kan lägga ner dessa enorma pengar på pontoner, el- och vatteninstallationer när ryktet snabbt kommer att sprida sig bland seglarna att i Ribadeos marina kan man inte ligga, annat än om havet är dyningsfritt. Vilket det i stort sett aldrig är.
Ribadeos lilla stad var också en ganska trist historia, många tomma hus, många närmade sig ruinstadiet och man såg klart att detta var en ort ifrån vilket fisket försvunnit och därpå följande arbetslöshet och avfolkning. Investeringen av en felplanerad marina kommer knappast förstärka ortens ekonomi, även om pengarna enligt informationsskyltarna till stor del kommer i form av ett EU-projekt...
Trötta och utan saknad lämnade vi Ribadeo i duggregn dagen därpå, och nu när vi var vana kändes inte ens inseglingen särskilt spännande längre.
Vi börjar nu närma oss Spaniens nordvästra hörn, som i praktiken är flera stora uddar som tillsammans bildar en sväng ner mot syd och avslutas med det omtalade Cabo Finisterre, söder om den välkända hamnstaden La Coruña. En del av sträckan kallas för ”Costa del Morte”, ett namn som säkerligen har sitt ursprung hos forna tiders seglare och de svårigheter de kunde hamna i. Men sträckan är än idag svårnavigerad med många grund och besväras ofta av svår sjögång, hård vind och dimma. Alla minns väl skandalen med den dåligt underhållna oljetankern ”Prestige” som efter att ha passerat Östersjön bröts sönder i en vinterstorm just på den här kuststräckan för ett par år sedan. När spanska myndigheter gjorde misstaget att försöka bogsera bort eländet bröts den upp helt och sjönk på djupt vatten, och läckte sedan ut hela lasten på tusentals kubikmeter olja som slog hårt mot fisket.