Ystad – Stora Hundudden 26/9 – 14/10. Sverige, o Sverige, du fagra fädernesland!

26-29/9.

Ja, hur känns det att komma hem till hemlandet igen efter 16 månader?

Tja, sanningen att säga - inte sådär särskilt speciellt. Det vi båda faktiskt först reagerade på var alla svenska flaggor vi såg överallt. Det tycks som om detta var något vi mer eller mindre omedvetet hade spanat efter under resan. Finns det kanske en svensk båt här? Konstigt, men de säger ju att man blir lite av nationalist när man tillbringar lite tid utomlands. Det tog en stund att fatta att det ju inte är så konstigt att det finns rätt många svenska flaggor just här. Men vi överfölls inte av någon överväldigande eufori och kysste den sydsvenska kustmarken så fort vi hoppat iland, eller något sådant. Kanske hade hemkomsten känts lite mer känslosam om vi seglat direkt till Stockholm och Hundudden. Ystad är ju inte hemma, precis (det är ju inte länge sedan detta var Danmark, heller...).

Jag hade ju förstås längtat efter att träffa lilla mamsen, Ralf och hundarna igen och eftersom de är bosatta i norra Skåne hade vi planerat att bli hämtade av en lycklig moder, som nu äntligen fått hem sin enda dotter från de stora haven igen. Men det var tydligt att man inte varit borta tillräckligt länge – i Vittsjö skulle ingen vara hemma den helgen, då stod jobbresa till Kuala Lumpur respektive jakthundsprov på programmet. Så det blev till att skjuta på besöket. Lite snopet kastade vi loss för att ta oss vidare, vi kunde ju inte sitta och glo i Ystad i flera dagar. Mamma lovade dock att hämta oss nästa vecka var vi än befann oss då.

Ja, så kan det bli när man kommer hem.

Vi siktade istället in oss på Hanö, en liten pärla bland svenska öar, speciellt så här års när man kan ha den lilla hamnen för sig själv. Efter en övernattning i Simrishamn, där vi bland annat mumsade i oss efterlängtade kanelbullar från det eminenta konditoriet där, anlöpte vi Hanö i vacker eftermiddagshöstsol på torsdagen. Här fick vi en mycket starkare känsla av att vara hemma igen när, vi promenerade över de rundslipade hällarna bland björnbär, odon och alla vildrosor som nu var översållade av nypon och en och annan sen liten rosa ros som vågade sig fram i värmen. Vi satt länge bland de rundslipade, äggformade stenarna ute på ”Bönsäcken”, den långa rullstenstungan som går ut som en krok från stranden på öns nordsida, och bara njöt av det speciella ljudet när vågorna rör om bland stenarna.

Så här när man kommer från sydligare delar av Europa är det lätt att bli stolt och lycklig över den natur som vi i detta land så överdådigt fått till låns. Så välkomnande, så nära och så ren! Att kunna vandra i natur som inte är parker eller tillrättalagda rekreationsområden är verkligen någonting man saknar när man rest iväg en längre tid och fått nog av soliga stränder och medeltida städer. När de gamla ursvenska vildmarksgenerna kallar är det skönt att slippa mötas av stängsel och trista skyltar som upplyser om att marken är privat, att den vaktas av hundar och där överträdelser sannolikt leder till att man blir skjuten på fläcken om inte hundarna redan hunnit käka upp dig.

Om man söderut i Europa mot förmodan faktiskt hittar en liten plätt av ”allmän” mark skulle man ju kunna tro att denna unika lilla bit mark, där man skulle kunna ha en pic-nic, promenera eller bara vila siesta, skulle vårdas med stor omsorg av den lokala befolkningen. Men nej, alla vi som någon gång försökt sig på en vandring i naturen någonstans söder om Alperna vet, att i nio fall av tio är detta traktens inofficiella soptipp. Något som gjorde oss deprimerade under resan var det alla sopor och all skit som ligger i drivor, speciellt längs Medelhavskusten.

När familj och vänner frågar vad vi saknat mest (förutom barn, familj och vänner) har vi väl ofta svarat ”Fazer efterugnslimpa, norsk mesost, P1 och DN”. (Egentligen är det alltså inte så mycket Sverige vi längtat efter, brödet är ju finskt och osten norsk...Gunnars anm). Men faktum är att det nog skulle vara omöjligt att leva utan allemansrätt. Att inte kunna vandra i timmar på smaragdgrön mossa i en susande granskog, inte kunna segla i en skärgård där det inte är mer än några meter mellan båt och land och förtöja i stundens ingivelse vid mjuka, runda berghällar. Var någon annanstans kan man sitta med en kopp morgonte i sittbrunnen en stilla, tidig morgon och se en älg med kalv simma mellan två öar?

(Nu är väl Sanna litet orättvis – nog finns det naturupplevelser även utanför våra gränser. Tänk bara på alla våra fantastiska möten med delfiner som hoppar och skuttar i bogsvallet. Eller alla rovfåglar vi sett. Men när det gäller nedskräpning och allemansrätt instämmer jag helt! Gunnars anm.)