På kvällen kastade vi loss från marinan och gick under de sista lågbroarna i Seine för att förtöja och göra oss klara vid mastkranen. Bassin St. Gervais visade sig vara en riktigt ful, skräpig och otrevlig hamnbassäng där det låg ett fartygsvarv och en lång, hög järnkaj med en rad av stora hamnkranar. I övrigt var hamnbassängen kantad av dyiga stränder och rostiga pråmvrak. Inget ställe man gärna gick ensam i en mörk natt. Och vi hade också blivit varnade av hamnmyndigheterna för att inte lämna båten obevakad ens dagtid!
Vi förtöjde vid den rostiga och smutsiga kajen, som redan vid högvatten var närmare tre meter hög, där den gigantiska giraffliknande kranen, som lyfte 32 ton tornade upp sig över oss. När man jämförde den med våra master kändes den som litet over-kill.
I duggregnet gjorde klart det sista på riggen, lossade alla surrningar och fäste repsling att lyfta med. Under tiden sjönk vattnet allt mer och vid läggdags tornade sig den äckliga och stinkande kajen där all sköns skräp hängde fast (bland annat en kondom) närmare 6 meter över oss. Bläh och urk!
Påmastningen gick fint. I det gråtrista vädret med lätt duggregn kom två trevliga gubbar åkande och den ene klättrade upp 15-20 meter till kranens manöverhytt och den andre stod kvar på kajen och dirigerade. Trots kranens enorma dimensioner styrde kranskötaren den med en otrolig precision och det hade inte ens gått 45 minuter innan bägge masterna var resta och stod för sig själva med ett par nödtorftigt ansatta stag. Vi kunde bjuda dem på varsin välförtjänt öl och tacka för ett bra jobb.
Sedan kastade vi loss från stink-kajen och gick tvärsöver hamnbassängen till en rostig stålponton där vi blivit anvisade att ligga tills vi var klara att ge oss iväg. Även om det fortfarande var samma dystra miljö låg vi mycket bättre här. Pontonen var lagom hög, så att vi bekvämt kunde kliva iland och dessutom följde den tidvattnet.
Här blev vi kvar i två dagar i allt bättre väder och jobbade med att få ordning på båten. Masterna justerades så att de stod rakt och alla stag sattes an med rätt spänning. Fall och sejnfall reddes ut, elanslutningar till lanternor, däcksbelysning, vindinstrument och antenner kopplades. Bommarna monterades och seglen beslogs. Vi skurade rent däck och överbyggnad från all lort som samlats efter kanalerna och samtliga fendrar skurades med scotchbrite och Vim – det fanns klägg från många slussväggar på dem. På kajen lämnade vi en prydlig hög med bildäck och pallningsvirke – kanske kommer det någon seglare som skall åt andra hållet som kan ha glädje av något.
Och äntligen, efter nästan tre månader som flodpråm var Eilean en segelbåt igen! Det kändes onekligen skönt.
En annan glädjande sak var att mitt öga tveklöst började bli bättre även om jag tvingades gå omkring i Sannas Ray-Ban då det skarpa solljuset var irriterande.
På kvällen satt vi länge och studerade tidvatten- och strömtabeller. Nu skulle vi ta den sista avslutande etappen nedför Seine till havet. Här gällde det att planera rätt. Hela sträckan på 110 km/62 sjömil måste tas i ett enda svep – det finns inga möjligheter till stopp mellan Rouen och Honfleur. Eftersom de kajer som finns är många meter höga, den täta fartygstrafiken går snabbt och drar upp stora svall samtidigt som floden strömmar med 3-5 knop är det snudd på omöjligt att förtöja någonstans. Dessutom är alla kajer uttryckligen reserverade för den kommersiella trafiken. Fritidsbåtar får heller inte gå den här sträckan mellan solnedgång och soluppgång. Dessutom ville vi inte till dyra och fula Le Havre utan till det charmiga Honfleur. Men Honfleurs hamn måste man slussa in i, och den korta rännan som leder in till slussen är för grund vid lågvatten +/- 2 timmar. Omedelbart utanför slussen går farleden med strömmar kring 4 knop och där finns inte en chans att ankra och vänta. Så det gällde att planera avgången rätt så att vi utnyttjar medströmmen maximalt och hinner ner till Honfleur i rätt tid. Vi kommer fram till att avgång 08.30 blir lagom, vi får någon timme med svag och avtagande motström i början men kan sedan enligt våra uträkningar utnyttja en hel medströmsperiod som precis skall ta slut vid Honfleur.
Här gäller det att beräkna den faktiska medelfarten över grund vi kommer att göra, vilket är komplicerat då strömtabellerna anger olika strömhastigheter vid olika tidpunkter för olika delar av sträckan. Strömhastigheten vid en viss punkt beror ju på dels hur stort flöde Seine har just detta ögonblick, var i tiden vi befinner oss mellan spring och nip och hur stora koefficienterna för spring och nip är och var i tiden vi är mellan ebb och flod.
Ganska krångliga uträkningar där felkällorna och approximationerna är många!
Comments