...och matros Ulf ”Krucken” Kruckenberg mönstrar på. 20-25/2.
Väckarklockan ringde tidigt så att vi kunde kasta loss i det första svaga morgonljuset och få fördelaktig ström förbi Cabo Trafalgar och in i Gibraltar sund. Gibraltar sund är ett knöligt stycke vatten eftersom det är Medelhavets enda inlopp (Suezkanalen oräknad, men den bidrar inte till något vattenflöde) och har komplicerade strömmar. Medelhavets nivå ligger alltid 2-3 meter lägre än Atlantens, då avdunstningen är stor och bara ersätts till 1/3 med tillflöden från floder och regn. Resterande 2/3 måste strömma in genom Gibraltar sund. Detta vore väl i sin ordning, om inte det hela komplicerades av att Medelhavet i stort sett är tidvattenslöst samtidigt som Atlanten alldeles utanför sundet har ett tidvatten på ungefär 3 meter. Tidvattenströmmarna i kombination med det konstanta inflödet gör at Gibraltar sund kan ha upp till 5 olika ”strömsektioner” samtidigt, som kan ha olika styrka och gå i olika riktningar vid olika tidpunkter. Man kan i ett och samma ögonblick, beroende på var i sundet man befinner sig välja mellan ostgående och västgående strömmar.
Vi hade räknat ut att om vi lämnade Cadiz i gryningen skulle vi i stort sett få medström hela vägen runt Cabo Trafalgar och in till Barbate, den sista spanska hamnen innan själva Gibraltar. Men precis som det står i seglingsbeskrivningarna, Gibraltar sund är ett lömskt stycke vatten och vi fick istället motström på 0,5-1 knop under 2/3 av sträckan. Möjligen kan det bero på att vi gick för långt ut från kusten och därmed hamnade i den västgående strömfåran. Men utanför Cabo Trafalgar ligger många grundbankar och på sina ställen hade spanjorerna påbörjat utläggningen av säsongens ”Almadrabas”, de gigantiska tonfisknäten som kan sträcka sig upp till 7 sjömil ut från land. Nu gjorde det inte så mycket, vädret var fint och vinden svag och vi hade gott om tid att begrunda denna historiska plats.
Här spöade alltså viceamiral Nelson 1805 en samlad fransk-spansk flotta så grundligt att de förlorade 22 av sina 27 skepp samtidigt som engelsmännen inte förlorade ett enda! Inte undra på att sjökortet fullständigt dräller av vraksymboler utanför udden! Däremot gick det mindre väl för Nelson själv, han sårades dödligt i slaget och kroppen stoppades i en romtunna för att ”hålla sig” tills han kunde tas i land i Gibraltar.
Vi tuffade alltså för motor i stiltje och motström hela vägen till Cabo Trafalgar, där Nelsons ande vakade och belönade oss för att vi seglar en engelsk båt. Vips vände strömmen och vinden dök upp med fin riktning och lagom styrka och vi fick en fin segling sista biten in till Barbate. Tur att vi inte seglar en fransk Jeanneau...
Barbate är en mindre, rätt trist stad utan nämnvärd turism som mest lever på det traditionella tonfisket. I den stora fiskehamnen ligger hundratals och åter hundratals stora ankaren, nätbalar och stora wirerullar överallt på kajerna och väntar på tonfiskesäsongen. Då skall dessa jättekonstruktioner av nät som kallas ”Almadrabas” läggas ut och förankras med mängder av ankaren. Då kommer den sömniga fiskehamnen att blomma upp och hit kommer då stora frysfartyg från Asien, främst Japan för att på plats köpa upp, stycka och frysa in tonfisken. I övrigt motiverar faktiskt Barbate också en egen plats i historieböckerna, men inte på så hedervärda grunder. Det var i dessa trakter Generalissimus Franco landsteg 1936 och fortsatte den militärrevolt han så framgångsrikt påbörjat i Spanska Marocko. I regionen kring Barbate hade Franco många anhängare och här kunde han ostört samla sina styrkor och fortsätta revolten, som snart stötte på allt hårdare motstånd och övergick till det grymma och blodiga Spanska inbördeskriget.
Intressant är att Barbate är den enda plats i Spanien vi hittills sett, där en del gator och torg fortfarande har kvar de gamla namnskyltarna från Francotiden före demokratiseringen, vid sidan av de nya. Här kan man alltså fortfarande ta sig ett glas vin på Plaza de Generalissimo. Det verkar onekligen som att Barbate har kvar litet av andan från 30-talet...
Här skulle vi bli kvar i minst 5 dagar i väntan på ett nytt matrosbesök, denna gång från Ulf Kruckenberg, en ljudkollega till Gunnar som slitit sig från familj och barn, sin studio, Rammsteins slamrande gitarrer, ombyggnad av nyinköpt Skånehus samt från renoveringen av släktklenoden, kustkryssaren Mon Amie. Han behöver nog semester...
I Barbate finns inte mycket att se eller att göra, så i väntan på matros Ulf pysslade vi med litet båtunderhåll, körde tvättmaskinen tills botten var nådd i tvättkorgen och lekte med hollmännen på Aurora.
Gunnar är ju inte mycket för långa promenader i naturen, men här finns en underbar strand att strosa på och över den ruvar klippor täckta av pinjer och blommande ginstbuskar. Det var fantastiskt att promenera på en antagligen urgammal, stenlagd stig uthuggen ur klipporna och se det otroligt blå havet genom den snövita ginsten. Tyvärr hade jag inte kameran med mig. I området, en liten bit inåt land, finns vackra, gröna kullar med och byar som ännu inte nåtts av någon högre grad av turistifiering. En av de vackraste är Vejer de la Frontiera, som ligger som ett vitt smycke på en höjd över vägen mellan Tarifa och Cadiz. Vi åkte tyvärr bara igenom med bussen på väg från Conil, men är man i dessa krokar är staden verkligen värd ett besök.(Sannas anm.)
Ulf Kruckenberg dyker upp i hyrbil från Malagas flygplats på eftermiddagen den 24 februari och när vi väl baxat ombord hans orimligt stora och tunga resväska inser vi att han utan konkurrens är den hittills mest korrumperade av våra gäster! Inte mindre än 24 paket Falu Rågrut, en hel kartong innehållande 18 familjetuber Kalles Kaviar och sist men inte minst, 3 kg svensk smågodis hade han med sig som mutor! När resväskan var fylld med allt detta fanns det inte mycket plats kvar till personliga saker. Så dagen efter tvingades Ulf göra några kompletterande inköp – solglasögon, strumpor och gympaskor!
Detta inköptes (utan Gunnar, som inte har ”feeling för shopping”) i den trivsamma, lite större staden Conil. Just denna dag var det marknad nere vid stranden och här fanns verkligen det mesta att köpa. Dock inte ståndsmässiga Ray-Ban-brillor, som köptes i stan. (Sannas anm)
Så efter ytterligare en dag i Barbate för att ordna återlämnandet av Ulfs hyrbil och storhandling av matvaror kastar vi loss för att bli interkontinentala seglare – mot Afrika!