...och tvingas glo på trist kust i bleke. 10/4 – 11/4.
Pappa Ulf, som seglat med oss mellan Stockholm och Kalmar, hade trots det lite obekväma livet ombord, fått mersmak för detta med segling. Under besöket kring nyår blev det ju bara bryggsegling, då segling inte tillhör Ingers favoritsysselsättningar. Nu ville han rymma hemifrån ett tag för att känna på lite saltstänk och vind i håret.
Tyvärr gjorde vi honom direkt lite besviken, då han hade ställt in sig på en kryssning från Torrevieja, runt Balearerna till Barcelona. Men efter att ha läst på i den nya boken med hamnbeskrivningar över Balearerna, talat med andra seglare och studerat sjökorten, tappade vi lusten för Ibiza och Mallorca. Vi fattade beslutet att inte gå till Balearerna, utan ta oss upp längs kusten.
Det är ohemult dyrt att ligga i marinor runt Balearerna, mellan 40 och 70 euro/natt även under lågsäsong. (Toppnoteringen är 138 euro på Formentera!) Blotta tanken på att bli inblåst en vecka i en marina för 60 euro/natten gav oss en tydlig känsla av total konkurs. Återstår att ankra, vilket så här års kan ställa till problem, då det nästan är omöjligt att få en något sånär säker väderprognos även för 12 timmar framåt. Ankrar vi för nordlig vind kan man ge sig katten på att det plötsligt blåser sydlig kuling. Att ligga för ankare innebär också att det blir knöligt att ta sig i land för Pappa med skruttig rygg. Det är sannerligen inte så lätt att ta sig i och ur jollen, speciellt om man inte har en kaj eller brygga att tillgå, utan snabbt ska i/ur jollen mellan vågorna på en strand. Tanken på att ligga och guppa för ankare i dåligt väder och bara vara hänvisad till båtens få kvadratmeter i flera dagar tror vi skulle få den mest flegmatiska typ att få nervsammanbrott. Och Pappa är inte flegmatisk av sig.
Man får heller inte glömma att vinter och vår är mistralsäsong, och mistralen kan i värsta fall blåsa under närmare en vecka, då det blåser NW med 20-30 m/s. Då pratar vi inte bara om några trista daga, isolerade för ankar, utan också om eventuellt missade flyg. Gunnars anm.
Hur som helst hämtade vi upp Pappa på busstationen i Torrevieja på söndagen den 10 april. I bagaget har han, förutom post och deklarationsblanketter, en efterlängtad Gudbrandsdalens mesost och syrligt smågodis från Inger. Kaviar och Rågrut har vi ju kvar i mängder efter Kruckenbergs besök.
Helst hade Pappa velat kasta loss direkt, men det blev till att vänta till på tisdag då vi hade kulingvarning och vinden rakt emot. Det blev att lydigt installera sig i hytten, plocka fram cyklarna och utforska närområdet kring den inte alltför spännande orten Torrevieja. Jag lurade bl a ut Pappa till en saltvattenslagun, där man skulle kunna skåda lite fåglar, helst rosa flamingos. Det är först buss och sedan en nätt promenad för att komma dit. Inte såg vi något annat än tärnor och fiskmås, så det var bara att trava tillbaka igen. Vi åt dock en god lunch vid stranden och kunde konstatera att vinden kom från rakt motsatt riktning mot vad de sagt i rapporten. Det skulle inte bli enda gången vädergubbarna och verkligheten inte var överens. Nästa dag kastade vi i alla fall loss. Vi gjorde inga långetapper, utan tog oss i makligt tempo till Barcelona på två veckor.
